Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
garna, ömsom groende på djupet i folkets sinnen.
Dessutom stegrades till jättestorlek förhoppningarna på
tronföljaren, som närmat sig dagens åsigter, i samma mån
monarken aflägsnat sig från dem.
Den första önskan, Karl Johan, med matt röst
uttryckte, var att upplefva Karlsdagen. “Må jag dö på den,“
yttrade han, “om det så är Guds behag; det är en dag,
som Karl den store frejdat. Det vore ett blad i min
äre-krona, att då få sluta“ **). Men detta yttrande var dock
sannolikt mera beräknadt att utdunsta och göra intryck,
än spegeln af hans innersta tanke; ty sedan Karlsdagen
förflutit och han befann sig, ej blott vid lif, utan till och
med en hårsmån bättre, slog han en gång för alla allt
hvad dödstankar heter ur hågen och umgicks med planer
att länge lefva och regera.
Det lyckades dock att öfvertyga honom, det med hans
tillfrisknande måste draga ut på tiden, och att enda
vil-koret att hunna hoppas förbättring, vore, att tills vidare
helt och hållet vända sin håg från regeringsomsorger och
bestyr, af hvad namn och beskaffenhet som helst.
“Välan då! Min son må regera under min sjukdom;
men endast några veckor på bestämd tid; och hvarje dag
göra mig redo för de beslut han fattar, och blott
handlägga de löpande mindre genomgripande och vigtiga målen,
begripen I?“
Så lydde konungens uttryckta vilja och Oskar
hörsammade henne med sonlig och undersåtlig undergifvenhet
till punkt och pricka.
Läkarekonsten gjorde det omöjliga för att återställa
konungen till helsan, och fastän det icke lyckades
vetenskapen och den sorgfälligaste vård att rädda hans lif,
förlängde de ansträngda bemödandena åtminstone ganska
säkert detsamma flera veckor. Sedan slagflussen (eller
som den på det förblommerade hofspråket hette:
blodtryckningen) i hufvudet blifvit häfven, utbröt på kroppens
motsatta del, foten, så kallad “ålderdomsbrand“. Det var
dödens säkra förebud, mot hvilket den höge sjuklingens starka
lifsandar, männens af yrket ansträngda tankekraft och
Brahes outtröttliga omsorger tiågon tid, men förgäfves kämpade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
