Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning [av Birger Schöldström]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagen derpå fick Cramær införd i Aftonbladet —
såväl som i andra hufvudstadstidningar — en skrifvelse,
hvari han yttrar följande, hvilket ej utan rörelse och
medkänsla kan läsas:
Må ingen lägga mig till last, att jag i första rummet vänder mig
mot polisen. Må man besinna, hvilka försakelser, hvilket arbete, hvilka
stränga mödor till så kropp som själ erfordrats, för att under sju års
tid godtgöra en ungdomsförvillelse, hvartill ju många utom mig gjort
sig skyldige, och må man sedan säga, om det är rätt, ädelt, ens
försvarligt af en auktoritet att, för sitt fredande för en af senare tiders
händelser mot mig alstrad hämdsjuka, inför allmänheten framträda med
en vanstäld berättelse om min vandel, deri man inför en icke
omdömet mäktig allmänhet lägger mig brott till last, för hvilka jag aldrig
känts skyldig. En hvar må afgöra detta enligt sin egen öfvertygelse; hvad
mig beträffar, hyser jag den tron, att om jag verkligen gjort mig
förvunnen till något fel, så har jag fått gälda detta öfver och icke under
hvad tillbörligt varit, och att från den stund, en domstol frikänt mig
från ett brott, hvarför jag blifvit oskyldigt anklagad, ifrån samma stund
är jag återigen medborgare, bör inför rättvisans tolkare njuta lika
rättigheter med hvilken annan som helst.
Och huru beskaffadt är det brott jag begått? Jag har vid ett
tillfälle kommit på balans i redovisningen å ett mig af enskilda
personer anförtrodt lager — se der allt. Jag vill ej tala om de många
olyckliga likar, jag eger bland de offentliga personer, som förvalta
statens medel och i likhet med mig, genom hjelpsamhet och oeftertanke,
råkat i enahanda bryderi; men hvad jag kan säga är, att brottet icke
var af svårare natur, än att det godtgjordes genom återgäldandet af
hvad »förskingradt» blifvit. Men saken får ett annat utseende, då jag
upprepar, att, efter hvad målets slutliga utredning visar, jag frikändes
från något slags ansvar, icke på grund af mina slägtingars mellankomst,
utan emedan anklagelsen återkallades såsom varande gjord i första hettan
och således förhastad. Beviset för denna uppgift finnes i Dagligt
Allehanda för april månad 1839, hvilken tidning egnade detta mål sin
synnerliga uppmärksamhet. Under sådana förhållanden frågar jag ännu
en gång: är det rätt och försvarligt af en auktoritet att på nytt inför
allmänna opinionen brännmärka mig för en förhastad och återtagen
anklagelse? Är detta rätt af en lagens tolkare i ett land, der jargonen
är sådan, att den anklagad blifver, han är äfven skyldig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
