sjelfva, antingen med svärd eller genom att kasta sig utför höga berg i hafvet. Fåfänga voro dotterns tårar och böner, fåfänga hans trogna folks anropande att han ännu måtte stanna bland dem och med sina visa råd och sin mognade erfarenhet bistå dem. Men den gamle var obeveklig; han ville ovilkorligen dö, och dervid blef det. „Fader“, sade Gerda och strök med sin mjuka hand fadrens skäggiga kind, „hvarför vill du då nödvändigt nu gå till Oden?“ „Barn, jag skall säga dig det, fast det intill denna stund varit en hemlighet för alla“, sade den gamle. Derpå drack han ett par väldiga klunkar och återtog med högtidlig röst: „jag hade i min ungdom en vän, en fosterbroder, som hette Harald, och han var mig kärare än lifvet. Vi sofvo i samma säng, vi åto af samma kaka, vi kämpade på samma drake, vi gjöto vårt blod under samma torfva <footnote> Vikingarnes fostbrödralag ingicks på det sättet, att en lång jordtorfva lösskars från marken, och de båda som ämnade ingå fostbrödralag, satte sina svärd derunder, så att torfvan deraf upplyftades. Derpå sårade sig de båda vännerna i armen och dröpo trenne bloddroppar hvardera under torfvan, som derpå nedlades.</footnote>. Han gifte sig liksom jag, och hans hustru födde honom en son. Denne son var hans enda barn, liksom min dotter är min enda. Båda förlorade vi våra hustrur vid samma tid. Vi lofvade hvarandra då vid Oden, Frej och Thor, att våra barn skulle blifva förenade, att, bland gudar och menniskor, blott ett skulle