kunna hindra detta vårt löftes uppfyllande, och detta enda vore, om hans son eller min dotter blefve affällig från sina fäders tro. Om någon af dem förtörnade gudarne så grymt att han hyllade läran, som utgår från hvita Krist, då, men icke annars skulle löftet vara brutet. Min fosterbroder har för längesedan stupat i strid med de kristne riddarne, men hans son ...“ „Hans son“, inföll Gerda med en lätt förklarlig otålighet, „hvad är det med hans son?“ fortfor hon, då den gamle tycktes besinna sig, innan han fortsatte. „Haralds son“, återtog höfdingen, „den unge, tappre vikingen har, efter att i 18 år hafva skördat ära och byte i främmande länder, öfvergifvit sina gamla gudar och svurit korsets fäna. Som 14 års yngling reste han ut och har sedan icke beträdt sina fäders ö. Nu återväntade jag honom och ämnade dricka hans hemkomst och bröllop på samma gång. Men i stället för att hitkomma, har han blifvit kristen kämpe och var en af de första, som planterade korsets fana på Jerusalems murar. Jag kan icke öfverlefva den nesan att min fosterbröders son försmår min dotter, öfvergifver sina fäders tro och kämpar för främmande höfdingar. Han försmår min dotter i samma stund han öfverger hennes lära och hyllar hvita Krist, ty han vet att jag gjort löftet att aldrig lemna mitt barn till någon annan än den, som har hennes egen tro. Derför I gode gudar! derför, min dotter och mina