lockade de yppersta konungar och kämpar, som funnos i landet, ty hennes skönhet och dygd gingo på ryktets budkafle från nian till man. Hennes namn var Signe. Bardernas gyllene strängaspel klingade till hennes lof, och hjeltarne bröto lansar till hennes ära. Fjerran öster ut bodde en man vid_ namn Dagur, hvilken hade två söner och den äldste af dem hette Hakon. Denne hade med stor tapperhet bekrigat en konung i Yenden och gjort sig till hans efterträdare, varande sålunda en rnägtig konung, vida berömd för mannamod och krigslycka. Dagurs yngre sorfhette Hildiger. Då denne förnam broderns lycka och anseende, som kämpe, ville äfven han förvärfva detsamma, hvarför han på egen hand drog uti hämad, och blef snart en stor och namnkunnig hjelte. Ryktet om Signes skönhet nådde äfven honom och han for som gäst till hennes faders gård, der denne helsade honom med välkomst bägaren. Hildiger dröjde öfver vintern hos sjökonungen och förälskade sig derunder i den fagra ». Signe, och hon, som hittills aldrig lyssnat till älskogstal, skänkte sin tro och sitt hjerta till den unge kämpen Hildiger. Han anhöll hos sjökonungen om Signes hand, men konungen blef svåra förgrymmad öfver hans djerfhet att våga liöja sina blickar till en prinsessa, som högborne riddare och konungar fåfängt eftersträfvat. Dessutom sade han sig hafva bortlofvat Signe till en mäktig konung, som innan solhvarfvet åtföljt året skulle komma