vilja; livita Krist liar intet ondt gjort mig, ej lieller hans kämpe Alf.„ Med dessa ord kastade sig Gerda med hos henne sällsynt rörelse i sin väns armar. Länge omslöto de hvarandra; slutligen lösgjorde i sig Ottilda och sade: „Stupar du, så faller äfven jag, vi följas 1 åt i döden lika troget som i lifvet.„ „Tack!„ — och med ett trofast handslag beseglades yttermera förbundet. „Säg mig dock,„ återtog Ottilda, „hvarför din tappre fader alltid förföljde de kristna med en sådan häftighet?„ „Derför att han vid löftesringen<footnote>De gamla löftesringarne af guld se ungefär ut som nutidens armband När en kämpe aflade löftet om någon bragd, eller att uppfylla någon annan förbindelse, skedde det ofta vid löftesringen Då slagtades ett offerdjur, ringen doppade i blodet och offerpresten räckte den bloddr/pande till kämpen, som hållande i densamma aflade ed att utföra den eller den stora handlingen eller dö der vid, och ett sådant löfte ansågs heligare än andra.</footnote> aflagt ed, att förfölja alla, som ville utrota hans tro. j Jag skall berätta dig en historia om konungadottern och de båda bröderna, hvilken bevisar huru obrottsligt en ed aflagd vid löftesringen, hölls af redliga kämpar. Det var en mäktig sjökonung som bodde någonstädes vid kusten af Svithiod. Kyktet s om hans rikedom och tapperhet lockade en stor mängd kämpar till hans borg, då han om j vintrarne satt i högbänk och hvilade efter äro- ; rikt utförda bragder. Konungen hade en dotter, hvars fägring dock mera än allt annat dit-