eko. Derefter upphäfde de ett härskri sä förfärligt, att både sjökonungen och den främmande konungen med allt deras folk strax rusade upp, beväpnade sig och begynte den häftigaste strid med Hildiger och hans män. Sedan striden fortgått en stund med stort mannamod å ömse sidor, frågade Hildiger, om hans motståndare — en stolt kämpe, mot hvilken han kämpat bröst mot bröst, som han sårat och af hvilken han sjelf mottagit flera blödande hugg — om denne ej ville afstå Signe för mindre än lifvet. „Nej,“ svarade en dof röst inom det slutna hjelmgallret. Vid ljudet af denna röst spratt Hildiger till; den föreföll honom som ett bekant eko från hans barndoms dalar och fjäll. Han sänkte svärdets spets mot jorden, aftog sin hjelm och bad sin motståndare göra detsamma. — Så skedde, och med utropen „min broder“ kastade bröderna sig i hvarandras armar. Den mäktige konungen, som var bestämd till Signe, var Hildigers broder Hakon, nyligen återkommen från Österhafvets kuster med ära och rikt byte. Sedan bröderna, som högt älskade hvarandra, sålunda helsat, frågade den gamle sjökonungen, om de ej nu ville upphöra med striden, dricka tvemännings ur horn, och om ej en af' dem ville frivilligt afstå Signe. Hildiger svarade med sorgsen blick, att han ej kunde detta, emedan han vid löftesringen svurit att han eller motståndaren skulle dö i kampen, så vida icke denne sjelf afstode