bruden. Med mörk blick svarade Hakon att äfven lian vid löftesringen hade aflagt ed att Signe skulle blifva hans brud; han skulle eljest gerna afstått henne till den yngre brodern, då han hörde att Hildiger hade kärlekens förstfödslorätt i Signes hjerta. Efter denna förklaring vexlade bröderna ännu en sorgsen, men hjertlig blick samt ett trofast handslag, påsatte derefter sina hjelmar och beredde sig derpå att börja kampen på lif och död med hvarandra. Under några minuter herskade en djup dödstystnad och så väl förstodo alla helgden af ett sådant löfte att den som nu sökt hindra bröderna i deras förehafvande, skulle af de andra med harm och förakt blifvit jagad derifrån, ty en ed, aflagd vid löftesringen, bröts aldrig, gälde det ock att döda sin egen fader. Striden blef kort. Hakon och Hildiger insågo båda, att den af dem som segrade skulle med en broders blod på samvetet och med hans brud i famnen aldrig kunna lefva lycklig pderför ville de döda hvarandra, och snart föllo båda, genomborrade af hvarandras svärd, i döden vexlande ett krampaktigt handslag. Signe, som med sorg tänkte på att hon var orsaken till de båda tappra brödernas död, hade under tårar åsett striden. När kämparne på en gång föllo, framskyndade hon och hviskade till Hildiger, som lefde några minuter efter Hakon: „Du följes af din trogna brud i döden“ — hvarpå hon framtog en dolk och genomborrade sitt hjerta, hvars varma, klara