“Jag har ock lofvat att aldrig taga dens lif, som skonat mitt eget,“ sade Gerda icke ntan en viss förvirring. “Är detta enda skälet hvarför du skonar mig?“ frågade Alf, i det han riktade en nästan ångestfull blick på Gerda. “Nej, jag älskar dig,“ svarade hon med enkel blygsamhet. “Du, du älskar mig, o, säg om det ännu en gång! Nej, nej var tyst, ty om det blott var en drömvilla, så vill jag behålla den.“ Och han knäföll framför den stolta borgfrun, som nu helt och hållet var qvinnan, icke sköldmön. “Hvarför, o, hvarför har du icke sagt detta förr? H vilka blodsutgjutelser hade då icke sparats,“ fortfor Alf, sträckande sina sammanknäppta händer mot Gerda. “Derför att du icke frågat mig!“ sade hon med en öppenhjertlig blick. “Men efter du vill, att vi skola dö tillsammans, så kan jag gerna nu omtala det.“ “Dö? Nej nu skola vi lefva; du är min brud!“ svarade Alf och ville sluta henne i sina armar. Hon sköt honom sakta tillbaka och hviskade: “Aldrig din brud; du glömmer våra fäders skilda tro, och att jag lofvat min fader att aldrig gifta mig med någon, som är fiende till hans lära.“ “O, vänta, vänta, ditt löfte skall blifva löst!“ ropade Alf i det han sprang upp, och glömmande all mattighet ilade han ut. Gerda såg efter honom med en bestört blick; hon trodde att någon feber af de mån-