höll henne liksom i ett skrufstäd, men hon gaf noga akt på hvarje hans rörelse för att i ett obevakadt ögonblick kunna undkomma. Slutligen framkommo de till skeppet; Alf nedsatte helt varsamt sin börda i kajutan och tillslöt dörren. Utmattad af blodförlust och trötthet neddignade han på golfvét, tryckte den blodiga handen mot sin panna och försjönk i ett dvallikt tillstånd. Gerda hade under hela- tiden sedan hon blifvit hans fånge icke yttrat ett ord, knappast gjort en rörelse. Nu reste hon sig långsamt upp, drog ett kort skarpt vapen ur barmen och böjde sig ner till riddaren — — — Alf gaf noga akt på henne ; “stöt till“ sade han, blottande sitt bröst, i det ett sorgligt leende besjälade hans bleka ansigte. “Nej, jag ämnar blott förbinda dig, och med detta vapen afskära banden.“ Derefter förband hon hans många sår så godt sig göra lät, men intet ord vexlades derunder emellan dem. — “Du önskar således att jag lefver,“ frågade Alf. “Ja,“ var Gerdas korta svar. “Hvarför önskar du detta, när du hatar mig och min lära så djupt?“ återtog riddaren. “Jag hatar hvarken dig eller din lära, men jag hatar hvarje löftesbrott, och jag har lofvat min döende fader att förfölja din tro,“ svarade Gerda. “Och nu låter du mig likväl lefva, du är min fånge, och har dock mitt lif i din hand, hvarför tager du det icke?“