Gud ville för sin läras förherrligande, att lian nedföll på däcket, oskadad till lif och lem, blott döfvad af fallet. Han befann sig hos sjöröfvare, som tillika drefvo slafhandel. Desse seglade snart bort medförande den gamle, som förgäfves bad att få återvända till sin dotter. Ute på stora verldshafvet mötte de en kristen riddare. De helsade hans fartyg, och i all endrägt besökte båda skeppens höfdingar hvarandra. Snart ingicks handel dem emellan; den hedniske höfdingen, som hade din fader om bord, sålde honom, sonen af hans eqen lära till den kristne riddaren, som med all kristlighet och kärlek bemötte den gamle hedningen, sin läras hätskaste fiende. Såväl den underbara räddningen till lifvet som de kristnas menniskovänliga uppförande emot honom kom din gamle fader att vackla i sina hedniska grundsatser. Hans styfva sinne förändrades, och han bad sjelf att få taga det heliga dopet. Icke nog härmed, han blef prest, och följde sedan ständigt den tappre riddaren. Han hörde att denne riddare ämnade sig till norden för att der uppsöka stamförvandter, och han bad att då få medfölja till sin dotter, och nu står han här framför henne!“ “Min fader, min fader!“ ropade Gerda och ilade högt gråtande till paterns bröst. “Min dotter,“ svarade den gamle rörd. “Denne riddare Alf, kallad den starke, är min fosterbroder Haralds son; det var hans kristliga sinne som omvände mig. Från Jerusalems murar återreste han till norden för att söka