dig, men ville ej omtala hivad han gjort för mig, af fruktan att du af erkänsla skulle skänka honom din tillgifvenhet. Han ville först pröfva om du kunde älska honom ändå. När striden började, var han viss på att du afskydde honom, och derför beslöt han i ungdomlig häftighet att I båda skulle dö, och utan att närmare betänka sig, skulle han nog . utfört beslutet, om ej din bekännelse mellankommit.“ “Om du nu blir min brud, så äktar du den, för hvars lära din fader lefver och dör och ärar dermed hans tro, för hvilkens helighållande du aflagt löftet, hvilket härmed är löst.“ Med dessa ord tryckte Alf Gerdas hand till sina läppar, och blickade henne varmt i ögonen. Några dagar derefter gick Gerdas gamle fader, jemte Alf, Gerda och hennes frigifna folk, till en i Ufvestads grannskap belägen, herrlig hafsstrand. Tåget framskred i högtidlig procession, och högtidliga voro äfven allas blickar. Det var äfven en stor högtidsdag, ty nu skulle den gamle, förr så antikristiskt sinnade borghöfdingen som en nitisk Herrans apostel sjelf döpa sin högt älskade dotter och alla hennes tappre försvarare. Flere gamle trotjenare funnos bland dem, men gamle Hervord saknades; han hade stupat i sista stora kampen vid Ufvestad. När den enkla döpelseakten var slut, och den sista tonen af högtidssången bortdog i ett aflägset eko, lade den gamle patern välsignande tillsammans Gerdas och Alfs händer.