- Project Runeberg -  Affären Costa Negra. Roman / Senare delen /
82

(1910) [MARC] [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att dölja det slungade han mördande blickar
omkring sig.

En folkhop på ett femtiotal människor hade
samlats utanför posadan. De allra flesta betraktade
fångarna med liknöjdhet, ett par okända främlingars
öde angick ej dessa Costa Negraner på minsta sätt.
Några sågo till och med fientligt på dem.

Soldaterna banade sig långsamt väg genom
åskådarna, och George gaf därvid akt på, att de gingo
ytterst hänsynsfullt till väga. De undveko att stöta
till någon och bådo höfligt om ursäkt, ifall de
händelsevis gjorde det. Om han ej varit så bekymrad
för Jim Cox, som litet emellanåt utstötte ett
jämmerrop, skulle han dragit flere långt ifrån ofördelaktiga
slutsatser af hvad han såg.

I en ytterligt långsam takt, hvilken Jim Cox
tilläts bestämma, skredo soldaterna uppför gatan.
Till all lycka var rådhuset beläget ganska nära
posadan. Jim Cox slapp således plågas länge. När
han fördes in genom porthvalfvet stönade han på
ett sätt, som väckte en häftig förbittring hos George.
Denne sade sig, att han verkligen trott sin
följeslagare i stånd att tåla kroppslig smärta, framför
allt hade han icke bort nedlåta sig att visa dessa
kallsinniga karlar, hur han led. Så föll det honom
in, att han nu var ensam vid sina planers
genomförande, ty Jim Cox skulle ej vidare kunna räcka
honom en hjälpande hand, han var tvärtom själf i
behof af hjälp. George sänkte hufvudet och såg
dystert ned i marken. Därpå bet han ihop tänderna,
och trogen sin natur sade han tyst och hårdt.

— Jag skall likväl göra det.

Han hörde en nyckel skramla i ett lås och strax
efteråt en dörr knarra på osmorda gångjärn.

— Vi äro framme, upplyste kaptenen.

George steg utför tvenne trappsteg ned i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:48:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/costanegra/2/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free