Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och se, der blickar från furans stam
Det mörka spöket ånyo fram.
Hän, hän!
Jag gitter ej se de gröna trän,
Ty bakom hvarje blad der sitter
En fogel och höjer sitt hånande qvitter,
Och tusen blickar från blomstrens verld
Mig genomborra som skarpa svärd.
Opp, opp!
Till etherns rymder jag flyr med hopp.
Der sol och måne omkring mig skina,
Der vågar ej spöket emot mig grina. —
Så tyst, så öde! Blott stjernmusiken
Sitt echo bringar ur ljusets riken.
Må gerna häruppe jag frysa till döds,
Blott icke min längtan pånyttföds.
Ej mensklig tunga, ej menskligt öga
Ohelga den verld, der stjernor snöga.
Ner, ner!
På månens strålar jag spöket ser,
En vredgad svartalf, emot mig ljunga, —
Det njuter just att på strålen gunga. —
Nyss öfver ethervågor lyft,
Jag skjuter ned i en ödslig klyft,
Som öppnar bergens fördolda salar.
Här är jag fri. Ingen stämma talar,
Om hvad som varit och hvad som blir.
Så kall som bergväggens silfverskir,
Ogenomtränglig som graniten
Och omgestaltad som stalaktiten,
Min känslas droppande tårflod skall,
Till sten förvandlad, bli stum och kall. . .
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
