Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tydelsen af det svärd, hvarmed Carl XII omgjordat sig och
om hvilket det Lothringska sändebndet vid samma tid med den
älskvärdaste näsvishet täcktes yttra sig: il porte une épée qui
touche prcsque le nez. Hvad verkan denna klinga, blottad,
kunde göra, säg emellertid de Guiscard till sin bestörtning kort
derpä under slaget vid Narva, hvilket lian på det bestämdaste
afstyrkt. Han hade väl nu bordt inse, att hans
statsmannavis-het var en föräldrad och att den yngling, som med sädan
framgång följde inspirationer så olika hans, ej kunde anse sig
längre såsom ett lämpligt föremål, hvarpå den franska
diplomatins böjelse att gifva goda råd kunde öfva sin färdighet.
Huruvida likväl hr de Guiscard genom den lektion, han fätt,
någonting lärt eller någonting glömt, känna vi ej. Det vissa är i
alla fall, att han ingalunda hade förlorat den franska politikens
lust att på en gång sköta äfven de mest heterogena affärer.
Men denna böjelse bar, och det ganska snart, en rätt bitter
frukt åt herr grefven. Det yppade sig nämligen händelsevis,
att denne, medan han, ledd af Frankrikes nit att befordra Carl
XII:s väl, redde sig att nomadisera med Sveriges konung,
blifvit anmodad af August i Polen att bevaka äfven hans
intressen. Detta fann naturligtvis Carl XII föga förenligt med sina,
■och förbjöd den franske ambassadören att ytterligare närma’ sig
hans person. Ludvig XIV, görande denna gång af nöden en
dygd, hemkallade derpå sitt alltför nitiska sändebud.
Ehuru konung August ej ogerna skulle liafva sett, att
franske ambassadören hos Carl XII äfven vårdade sig om dennes
fiendes angelägenheter, röjde han likväl på långt när ej samma
liberalitet, då det spordes, att herr de Heron, som var
ackrediterad hos honom och republiken, egnadc någon del af sin
mångfaldiga verksamhet åt svenskarnes fördel — så vidt denna
tycktes sammansmälta med hans herres och konungs. Utan
hopp om att finna samma eftergifvenhet hos Ludvig XIV som
den, hvarmed Carl XII:s önskningar blifvit mötta, och
öfver-skridande vida vägnar dennes exempel, tillät sig den polske
Herkules att utöfva brutalt öfvervåld emot de Herons person.
Den öfverflödiga möda, fransmannen gifvit sig, ansågs ej till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
