Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det förödmjukande stadium, livarest lian evinnerligen nödgades
att släpa sig fram — in petitoribus.
Vi andra hvardagsmenniskor, som på sin höjd begära af
lifvet en smula solsken och frisk luft samt icke stort mera plats
— likgiltigt kvarest — på jorden, än som måste en gång i
tiden beviljas åt vår likkista derunder, vi hafva svårt att ens i
tanken försätta oss uti deras sinnesstämning, hvilka upplåta
sitt väsende till hospital för en obotligt sårad äregirighet och
maktlystnad. Men så vidt man kan lära sig att fatta ett inre
tillstånd, det man ej sjelf genomlefvat, erbjuder oss historien i
teckningen af den väldige påfven Sixtus V en bild, en
koncentrerad typ af all den försakelse, förödmjukelse och misére, som
påläggas en stark själ, stretande fram i äregirighetens
obarm-hertiga lifegenskap. Och sådan är styrkan eller svagheten af
menniskosinnet, att fikandets marter äro desamma, huru vidt
aflägsna än trånadens högsta mål må vara från hvarandra. Den,
som föresatt sig att vältra ifrån sin själ ärelystnadens
tortyrredskap och hänga opp dess Nessus-mantel ej förr än på den
tre-kronade thronen eller på spögubbens enkla staf, på Frankrikes
mäktiga kejsarespira eller på rådmannens i Södertelje
anspråkslösa attributer, torde lida ungefär samma qval och framsläpa
samma börda, d. v. s. jemt opp så mycket, som menniskan
förmår uthärda utan att alldeles förqväfvas — ifall hon ej
verkligen qväfves deraf.
Det var likväl icke ensamt grämelsen öfver att se sitt lifs
liögsta önskningar svikna, som stämde Alopaeus mindre vänligt
emot sin företrädare. Äfven hans rättskänsla fann sig kränkt
af dennes försprång. Ty det kunde aldrig falla honom in att
betvifla sin egen afgjorda öfverlägsenhet öfver sin förman, och
att endast han sjelf egde förmåga att styra stiftet, såsom sig
vederborde. Och om han ock icke kunde underlåta att beklaga
sig för egen räkning, då han hade blifvit beröfvad tillfället att
visa, hurudan en biskop egentligen borde vara, skylde han
likväl sin enskilda sorg i den vida sorgdrägt, hvari han beklagade
stiftets förlust af en sådan styrelses välgerningar, som hans skulle
hafva blifvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
