Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning. Med vemod nedskrifva vi den förödmjukande
bekännelsen derom, huru litet Cygnaei poetiska själ förstod att göra sig
hård emot rifningen af den prosaiska verkligheten, der
realiteten, personifierad af och i Alopaeus, nagelfor med henne. Uti
domkapitlets sessionssal, val- och skådeplatsen för de evigt
återkommande nålstygnen, sidohuggen, den formalistiska bålstora
öfverlägsenhetens sjelfbelåtna hånlöjen, bjöd väl den förstnämnde
till att hålla ej blott stången emot den vrångvise aspiranten
till en plats, som måste göras tom, innan den af honom kunde
fyllas — utan ock god min i magert spel, såsom hvarje kämpe
ogerna vill röja hela smärtan af de undfångna sårens sveda, så
länge han ännu mäktar uthärda i striden. Men när den i sitt
känslofulla inre kränkte, djupt förorättade och sårade mannen
hade hunnit öfver tröskeln af sin egen fridfulla boning, der han
möttes endast af älskande, ömt deltagande blickar, då brast
svig-tande dammen, som länge hejdat den gamles tårar i deras strida
utlopp, och han gömde, gråtande såsom ett barn, sitt grå hufvud
i hvilobäddc-ns örngott, och tårarnes spis var, den enda, hvaraf
han den återstående dagen lät sig mättas.
Denna berättelse, hvars sannfärdighet för öfrigt blifvit
intygad af väl underrättade, pålitliga ögonvittnen till de omtalade,
ständigt återkommande sorgescenerna, har, befara vi, objelpligen
brutit stafven öfver den aktning, man kanske annars ej skulle
vägrat biskop Cygnaei d. ä:s minne. Vi skrifva ju ibland och
inför ett buttert och tvärt folk, der mången, äfven i gladaste
lag, bland allra bästa vänner och kunder ej aktar för rof att
bryta mot den humana sociala lagen, hvilken bjuder hvar och
en att respektera hvarje annan i dess heliga egenskap af
person; ej väger sina ord, innan de utkastas, huru sårande och
kränkande de än må falla på grannens hjerta; och det, fastän
man af egen erfarenhet borde veta, att ett dylikt förfluget ord
kan ligga i åratal tärande på den andras deröfver svårmodigt
ruande sinne. Då man ifrån skötet af våra egna hyperboreiska
vanor händelsevis försättes ibland södra Europas folkslag, blir
man icke så litet öfverraskad af att se hvarje medlem af ett
samqväm röja all sin egoism uti att synas älskvärd, undfallande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
