Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men säkert, ofelbart — lik undergången
För dig, hvars vilja utaf jern sig kastat
Emot en annan lika väldig vilja,
Som för till tlironen, den du fåfängt hägnar.
Du litar på en rättvis sak, på Gud;
Men hvarje sak blir rättvis, när den lyckats,
Och Gud, som lät den lyckas, derigenom
Bevisar, att Han sjelf var med om den.
Claes Fleming! I ditt arma, vilda land,
Du lärt dig föra svärdet blott och bilan:
Du är en nybegynnare i konsten att
Framdrifva planer till ett önskadt mål,
Och föga tid dig återstår nu mera
Att återhemta, bvad du har försummat.
När ankaret blir lyftadt, när din flotta
Af österns storm mot Sveriges kust skall jagas,
Då käns din arm, den du så trotsigt lyftat
Mot fursten, hvilken jag mitt bistånd egnat,
Förlamad första gången, men för evigt.
Du bortgår som en skugga, och din lefnads
Utslitna segel, hvilka städse svällde
Enformigt för en enda vind allena,
Hopvecklas på den graf, som gömma skall
Den störste man, som denna tid gaf norden —
I fall han ej dess störste dåre varit. Han går).
Scen VII.
Claes Fleming och Bengt Bonde inträda under samtal med
hvarandra.
Claes Fleming. Du känner ju det gamla ordet, Bengt,
Af högre vishet taladt ut än vår:
¡¿Den, som till svärdet griper, falla bör
För svärd7’. Den läran sammanfattar strängt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
