Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Låt dina blickar sprnta eld, men barmens.
Blif vred emot mig, som dig förolämpat
Och skändat uti galenskap din vänskap,
Som är mig dyr såsom din systers kärlek;
Såsom det högsta, jag har egt och eger:
Som minnet af min moders hulda ömhet;
Som dessa ställen, skönare än något
I norden annorstäds: min barndoms stränder,
På hvilka dagens ljus mig helsat först.
Blif vred mot mig — och sök i vredesmod
Att vedergälla blott en tusendel
Af all den orättvisa, jag begått,
Mot den, jag vore skyldig att försvara
Med lif och blod mot hvarje orättvisa,
Begången af en annan. Om du blefve
Emot mig vred och läte vredens utbrott
Framljunga, gåfve det mig samma visshet,
Som åskans blixtar teckna ofvan jorden:
Den visshet, att ej vintern än fått makt.
Men när så mild och så förlåtaude
Din blick mitt hjerta rycker till ditt hjerta,
Jag tror, vid afgrundsfiamman i mitt bröst,
En norrskenslåga stiga upp ur ditt,
Så blodrödt målande emot dess himmel
En vinters öken, hvari döden herrskar.
Johan Fleming. Du ber mig vredgas och att kasta våldsamt
På askan af din nederbrunna harm
En blixt af vrede ur min öde barm.
Det vore som att vilja nederrifva
Ett altare, hvars flamma flög mot hvalfvet
Ett ögonblick för häftigt och sig lade
Det nästa, utan att den skada gjort.
Det vore raseri. — Det ar omöjligt
För mig att harmas emot den, hvars vrede
På nytt blott kastar ljus uppå hans vänskap.
Ack! Yreden är dock yttring af ett lif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
