Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har gjort utaf den oerfarnes blinda
Förtroende till alla mina råd.
Johan Fleming. Jag älskar dig så högt som någonsin
Och aldrig förr jag högre dig beundrat :
Men harmas måste jag likväl att höra
Mig bli behandlad som en vettlös dåre,
Af hvilken godt och ondt ej skiljas åt.
Jag harmas dnbbelt, då du tror min fader
Nog blind att icke se, hur blott din vänskap
Ingifvit dig — jag säger ej en dikt —
En sådan aldrig gått från dina läppar,
När det har allvar gällt — men likaväl
En likhet blott till sanningen, en bild,
Som lånat allt för varma färger af
Din vänskaps eld för att de bleka dragen
Af förebilden ställa troget fram.
Claes Fleming. Jag kan ditt uppsåt icke klandra, Johan;
Du sjelf vill stå för livad du sjelf har gjort:
Den lusten är kanske hos dig allenast
Ett gårdagsbarn; men uppå jorden redan
De funnits länge — ty den föddes tvilling
Med mannens vilja att till man sig adla
I ordets högsta mening. Och den dör,
Först när dess tvillingssyster ej mer finner
Vid något mannabröst ett fadersrum.
Den stundom ledt till öppen undergång:
Men der den saknats, låg förderfvet städse
I än mer oundvikligt bakhåll nära.
Hvad dom din gerning än må ha förtjent,
Det gläder mig, ett ej ditt hufvud vill
Sig undandra’ att bära bördan af
Den skuld, din hand har hopat deruppå,
Och fegt den kasta öfver andra skuldror.
De Vijk, du trott dig icke skuldfri sjelf:
Din näpst det blifve att den skyldige
I ett förvar ledsaga, hvilket häftar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
