Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hertig Johan, ledande Karin Hansdotter under armen, skym.
tar fram mellan träden.
Dock framtidsnattens skuggor gifva vika
För de gestalter, som i qvällens månsken
Lättfärdigt sväfva mellan dag och mörker.
Han g&r åt en motsatt sida, medan Johan och Karin uppträda.
Scen IV.
Hertig Johan och Karin Hansdotter.
Johan. Är detta icke qvällen af den dag,
Som lyste på oss, då jag första gången
Såg dig på Kangasala-åsen lyftad,
Liksom en gudastod på gudaberget?
Karin. Af svalkan och af tröttheten omkring mig
Jag märker väl, att dagen nått sitt slut.
Johan. Hur kan en sådan dag, hvars hvarje stund
Inrymt en lycka, som knappt funne plats
I evighetens famn, för evigt vara?
Men ljuf och dagen värdig är dess afton.
Karin. Förlåt, att icke jag med samma glädje
Som du kan tänka på dess ändalykt.
Den dag, som varit, var för mig så skön:
Uti dess ljusa famn låg all min sällhet
Och allt mitt lif. Den på min lefnadshimmel
Så ensam står, som solen midt på fästet.
Och plötsligt kom den uti all sin glans,
Af ingen öfvergång förmedlad. Bortom
Dess början ligger natt, och vid dess slut
Ett kaos än mer mörkt uppspärrar svalget,
Liksom då ingen dag än lyste verlden.
Johan. Den, som kan svärma så bland ljusa minnen,
Ej frukta bör att höljas uti dunkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
