Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beskära kunna. Är då hennes räkning
Med lifvet icke uppgjord ren fullständigt?
Och äfven om den icke vore det
Mer, än med mig den uppgjorts, hvem har satt
Mig till en skiljedomare i tvisten,
Som pågår nu om henne mellan lifvet
Och döden eller — hertigen af Finland?
De döde må begrafva sina döda.
Han aflägsnar sig med häftighet, men stannar åter, sedan han
gått några steg.
Men är hon icke död för mig, om hon
För någon år det? Och jag sjelf för allt
Ju död är vorden redan. Kan jag då
Den öfvergifva, som så värnlös blifvit,
Såsom i dödens famn vi varda alla?
Han närmar sig Karin på nytt och försjunker i betraktelse
af henne.
Hur kan så mycken skönhet hvila qvar
Uppå en yta, som blott stoft betäcker?
Sin kos är allt, hvarmed hon tjuste fordom:
Ty hjertats oskuld, vårens skära fägring,
De höjt till evig flykt den sköna vingen.
Men liksom rosenknoppen högre makt
Har fått att tjusa, sedan han utvecklats
Till mogen ros, hvars blad snart fallna skola,
Så har ock denna hvita, fulla ros
Vid undergångens brant en tjusningskraft,
Som hon ej egde i sin ljufva knoppning. —
Det är ej kärlek mer, men en förtrollning,
Som fängslar mig dämoniskt vid den hamn,
Hvars lif jag älskade, då lif der fanns.
Jag måste slita dessa trolldomsband.
Jag måste fly och lemna åt sitt öde,
Hvad som förloradt är liksom jag sjelf.
En blick ännu, en enda blott till afsked,
Och vi för tid och evighet skiljts åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
