Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen II.
De förre. Petrosa.
petrosa. I föga lycklig stund jag torde komma —
Johan. Det är väl möjligt, men likväl som kallad.
Ty nu utföras måste det beslut,
Jag redan tidigare för dig kungjort.
Petrosa. Ers nåde gunstigt mig har anförtrott
En sådan mängd beslut, att rådvill famlar
Mitt minne bland dem alla i sitt val.
Johan. Dn kan ha rätt. Uti mitt hufvud korsa
Hvarann så många planers djerfva utkast,
Att andras tanka ej så lätt dem följer.
Men nu är fråga om den skrifvelse,
Du skulle ofördröjligt sätta upp. —
Petrosa. Till eders konungsliga brud, prinsessan?
Johan. Ah nej! Jag slika skrifter sjelf författar
Så väl som någOD, sen Ovidius
Ej mer sin hjerna bråka kan med slikt.
För öfrigt kyler man på papprets snö
Ej bort den känsla, som af varma läppar
Kan från ens hjerta bäras till ett annat.
Karin upptager, under häftig rörelse, några bref irån sin
bann och rifver dem i stycken. Johan, derigenom erinrad om hennes
närvaro, vänder sig med sina ord till henne.
Ah, du är qvar ännu! Det var ju lyckligt;
Ty hvem kan bättre än du sjelf bestyrka,
Att det låg sanning i mitt sista ord?
Karin. Jag märker allt för sent, att jag för länge
Ken qvardröjt här och hinner blott försäkra
Att i ert sista ord låg mera sanning,
Än i det första, som ni till mig ställde —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
