Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kanske med tiden han mig svika skulle,
Om till min närmsta man jag ock gjort honom.
Hvem kan jag lita på? — Knappt på mig sjelf!
Det stunder gifs, då jag mig känner stark
Att kämpa, om det gällde, mot en verld.
Men andra stämma åter ned min kraft
Till att dagtinga med blott möjlig fara.
Oaktadt all min makt och myndighet
Jag derför ej full trygghet inge mäktar
Åt denne gosse ens, som fruktar mera
Claes Flemiugs vrede, än på mig han hoppas.
En mina utaf jern det måste ligga
Uti den mannens själ, som drager till sig
Ej endast dem, af hvilka han beundras,
Men äfven dem, som i hans bistra sträfhet
Ett tillägg söka upp för litanian.
Men lycklig är den furste, hvilken uppbärs
Af detta hälleberg. Dock honom ve,
Om denna fasta grund rycks undan honom!
Petrosa, som allt ifrån mouologens begynnelse stått lyssnande
vid dörren, inträder nu med hastiga steg och öfverlemnar åt Johan
ett papper, hvilket denne gömmer vid sitt bröst, då i det samma
äfven Claes Fleming, åtföljd af sändebuden ifrån Svärdsriddarestaten,
stiger in från fonden.
Scen VI.
Hertig Johan. Claes Fleming. Sändebuden. Petrosa.
Johan. Bekanta ifrån fordom, som jag ser!
Jag er ju hörde till min faders thron
Framsläpa bördan af er tunga suckan
Och klagolåt. Ni blifvit äldre sen
Än sjelfva tiden, som så kallsint då
Med slutet öra mötte eder jemmer.
Första sändebudet. Vi kommo från ruiner redan då,
Likt ufven, som i natten flykten frestar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
