Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan. Jag tror det gerna. I naturens ordning
Det ligger, att omkring en multnad stam
Framskjuta nya telningar till lifs.
Och vi, som lefvat undangömde i
Vår vrå af verlden, kunna lilra mycket
Af er, som färdens uppå bafvets stråt
Så vant och tryggt såsom på Revels gator. —
Men våga lif och gods jag ej har lust
Förutan vederhäftig säkerhet.
första sändebudet. Och detta ju begär ej heller någon:
Tillräckligt torn och fästen i vårt land
Sig höja att till underpanter tjena
För ett förbund, så fast och så varaktigt
Som stjernornas på fästet sinsemellan.
Arvid Stålarm springer in och vänder sig rakt mot Johan,
ntan att varsebli de öirige.
Scen VII.
De förre. Arvid St ålarm.
Stålarm. In dulcí jubilo, sjunga de på jorden bo!
Han kastar upp sin befjädrade barett i luften; då han vill
upphemta den, stöter han häftigt emot det äldste bland sändebuden,
så att denne vacklande tager några steg tillbaka.
Ursäkta, stränge herre! Men nu passa
Ej sura miner uppå något anlet.
I pannans fåror måste utsås fröjd,
Och hvarje mulen blick bli glädjens spegel.
Claes Fleming. Förvägne pilt! Du dig fördristar störa
Med tanklöst joller kloka männers rådslag —
Stålarm. Ack! Jag blef ej eder varse, annars skulle
Jag väl ej vågat röja fröjd ens nu,
Då mellan jord och himmel borde stiga
Blott jubelrop och svängda mössors fjädrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
