Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckas kunde, i hvars själs utveckling ett helt, för hvarje till öfvertygelse
sig framkämpande menniska oumbärligt, stadium blifvit alldeles öfverhoppadt.
Vill man deremot å andra sidan öfvertyga sig derom, huru föga
äfven ett i hög grad poetiskt sinne förslår till att skipa poetisk rättvisa, när
samma sinne drifves af oemotståndelig böjelse att applicera sina
privatfunderingar såsom måttstock för skaldiska förtjenster, så lemnar den bekanta
nyk-terhetsadvokaten Wieselgrens förfarande, till lust och till leda, styrka åt en
sådan öfvertygelse. Så t. ex. råkar han, emedan Gustaf III tillät öfverdådig
bränvinsbränning och Lidner gjorde öfverdådigt bruk af det producerade, i
ett vredenes rus, som betager honom förmåga att mera se någon skymt af
den dager, hvaraf den olycklige konungen och den ännu vida olycksaligare
skalden likväl härligt kringstrålades. Härtill kommer dessutom, att
Wieselgrens literaturhistoriska fantasier, ofta nog regellösare än sjelfve Lidners
poetiska, locka honom att lättfardigt leka med såpbubblor, dem han utströr
bland menigheten med en inspirerad min, hvilken antyder, att de böra
anses såsom de allra äktaste perlor. Det gör mig sannerligen ondt att nödgas
uttala detta hårda omdöme angående en så ovanligt rikt begåfvad, för ädelt
och godt svärmande natur; och aldrig skulle jag hafva tillåtit mig detta,
ifall ej Wieselgren sjelf hade tillåtit sig så många, föga samvetsgranna
omdömen äfven i ämnen, om hvilka han, ehuru oupphörligen oroligt verksam
icke behagat förskaffa sig mer än den allra ytligaste sakkännedom och knapt
nog ens en sådan. Eller hvad reda hade han väl på sakerna t. ex. då han
skickade oss alla, som här i landet skrefvo någonting, vare sig vers eller
prosa, i skola hos Runeberg, ehuru bland skolepiltame befunno sig män,
som af skolmästaren ej lärt sig en smula mer, än han sjelf af dem?
Det gifves väl ställningar i lifvet och samhället, der en hård
nödvändighet ålägger en att döma äfven öfver sådant, hvarom man ej ens med
bästa vilja förmått bereda sig en sjelfständigt pröfvande och bepröfvad
visshet samt att jurare iti verba magistri, hvilket alltid väger tungt på den
sanning sökande mannens samvete. Nöden har dock ingen annan lag än sin
egen obarmhertiga: och i sjelfva den fatala nödvändigheten ligger äfven,
åtminstone till en viss grad, absolution för de deraf föranledda ofrivilliga
misstagen. Men hvem bad Wieselgren gå dit? Och utan all ursäkt är den,
som gifver sig i oträngdt mål åstad att inför allt folk afkunna utslag äfven
då, när domarens okunnighet jäfvar dessa och bordt döma honom till tystnad.
En sådan Wieselgrensk fantastisk dumdristighet, som med pärtbloss,
upptända hvar som helst, löper till vägs, obekymrad derom att de sprakande
gnistorna lika lätt kunna sota ned eller reducera till aska som belysa den
sanning, man inbillar sig söka, vinner ej ens på jemförelsen med den trumpnal
bisterhet, hvarunder Hegel, liksom anförde han fackeltåget vid en
likbegän-gelse, skrider fram till att med några få penndrag göra kol på hela legioner
literära skapelser. Det prosaiska snillets öfvermod förekommer ändock
nästan ursäktligare än det poetiska snillets öfverdåd. Hos Hegel är i alla fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
