Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutresultatet i verldsåskådning och vetande, hvartill en rastlöst arbetande
ande kommit, det, som styrer omdömet oafvändt efter samma ledstjemors
visning till ett mål, orubbeligen fixeradt såsom polstjeman. Han vill utan
prut hafva ett storartadt innehåll i konstens alla företeelser, och hans
despo-tiskt stränga sinne gör honom hård emot alla endast täcka, älskeliga, ljufva
eller lustiga fantasibilders rättighet att äfven fröjda sig i och åt dagens
solljus och nattens månskensskimmer; och han offrar dem alla utan
barraher-tighet, liksom utan ånger och ruelse åt tillintetgörelsen. Det är »metod» i
hans ensidighet, liksom i Hamlets galenskap. Och likväl måste man tycka,
att Hegel utsträcker sin prosaiska vishets befogenhet nog långt, då han t«
ex. behandlar i förbigående en bagatelle. såsom någonting ganska
hvardag-ligt och medelmåttigt, samme Holberg, åt hvilken den till granskning nu
uppställda skriften egnar en så uppriktig hyllningsgärd. Ypperlig är i alla
fall Holberg i sitt slag, ehuru icke heller jag anser hans slag vara det allra
yppersta. Och bland hans förtjenster är sannerligen den icke den minsta,
att han lekande genomför bevisningen af en sats, hvars riktighet prosans
män blott med största svårighet inse: satsen att poesins öfverlägsenhet
besticker sig äfven deri, att hon både sjelf ser glad ut och derdll föranleder
andra äfven, då när prosan ex offido måste taga på sig sin bedröfligaste
uppsyn. Dumheten, dårskaperna, det befängda, som bringa den prosaiska
visheten till att fortvifla, såsom en ond ande förtviflar, framkalla hos den
poetiska visheten det olympiska löjet af en gud.
Men till att lösa komikens högsta uppgift: till att låta den le genom
tårar, såsom ädla menniskor stundom göra det, så långt hann Holberg
sällan eller aldrig.
Såväl detta som mycket annat, hvari Holbergs antingen brist eller
förtjenst ligger, har herr Oscar Toppelius sökt relevera med lika stor aktning
för den till skärskådande utvalde skalden, som för sanningen. Det
tillkommer ej mig, åtminstone i denna stund, att ingå i en detaljerad undersökning
af hans akademiska afhandling. Blott en enda anmärkning tillåter jag mig
••
ännu deröfver. Afven Holberg hörde till dessa: »Norges bortblåsta
lagerblad», om hvilka Henrik Wergeland, i en dedikation af ett ibland sina
tidigaste arbeten till Steffens, bittert klagande sjunger. Men författaren har så
helt och hållet ställt sig på dansk grund, att han icke egnar den ringaste
uppmärksamhet åt den i alla fall intressanta frågan, huruvida ej något spår
kunde i Holbergs produktioner upptäckas af det ursprungliga hemlandets
fjälluft. Danmarks och Norges folk, ehuru förenade under samma
autokratiska styrelse samt genom hvarandra liknande tungomål och ännu mera
genom det i skrift begagnade herrskarespråket, voro dock icke, skulle jag tro,
alldeles ett och detsamma. Hvad naturen genom blodet urspungligen
sammanbundit, hade dock ländernas olika natur skiljt åt, liksom berget skiljer
sig från slättmarken, ehuru de båda hvila på samma grund. Men, hvad
danskanie i känslan af sitt öfvervälde, ej blott det politiska utan ock bild-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
