Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningens, kunde tillåta sig i Holbergs tider och länge ännu derefter, borde
vi finnar, hvilkas fädernesland i visst hänseende varit i samma fördömelse.
I
som norrmännernes, icke lika ogeneradt tillåta oss. Om också danskarne
på sått och vis hafva rätt att säga, såsom bond’ om Stockholm: »det är
mitt», så följer icke deraf ännu, att ej vi kunde roa oss med att efterleta de
clementer, den norska anden möjligen bragt till det gemensamma boet, som
kallas dansk literatur. Dock denna restransakning tillhör det visserligen
norrmånneme sjelfva att i främsta rummet anställa, sedan de re’n hunnit
tillryggalägga skiljsmessans första stadium: ty folken pläga, då de skiljas åt,
till en böljan hufvudsakligast pröfva sin skarpsinnighet med advokatyr
angående den anpart, de hvar för sig böra bära af allahanda slags statsskulder,
som dittills trycka dem gemensamt. Först derefter kommer frågan om
ömsesidiga behållningar.
Obestridligt är i alla fall, att norrmännerne nödgades i sekler offra
sina literära krafter och sitt snilles ära på den danska kulturens högaltare,
liksom finnarne på Sveriges fordom och till en viss grad ännu. Det är ett
sorgligt, kanske det sorgligaste bland alla offer, de öfvervunne och de svage
måste umgälda. Ty ett folks själ och dennas skapelser borde dock närmast
tillhöra det sjelft, äfven om det ej skulle ega någonting annat eget på
jorden. Vae victis! Man kunde väl härvid, såsom till surrogat för tröst,
anmärka, att i fall Danmark ej hade uppfostrat t. ex. Holberg till det han
blef, skulle han sannolikt aldrig kommit att finnas till hvarken för sitt lands
eller något annats literaturhistorie. Väl möjligt. Men är det ej ännu
tröstlösare än allt annat att tänka sig en med snille född menniskas fädernebygd
så arm, att den ej ens förmår till utveckling befordra och förädla de bästa
håfvor, naturen och vår Herre deråt beskärt: att stora anlag tvina bort i öde
land utan att hafva fått fylla sitt mått, såsom mången jättefuru, som kunnat
upplyftas till mastträd på den väldigaste örlogsman och med heder bära mot
skyarna sitt lands flagga öfver verldshafvet, förmultnar i skogar, dit ingen
odlande hand ännu hunnit bryta väg? Liksom de forne norske
konun-games ättlingar försvunno i skuggan af fjällstugornas låga tak, så har det
väl i Norge, på samma sätt som otaliga gånger i vårt land, inträffat, att
själar och hjertan, födda under geniets segerhufva, gått bort utan att förmå fatta
sin kallelse och än mindre att göra den klar för andra, ja, utan att ens
lemna ett spår efter sig, som antydt, hvad land och folk för sin fattigdoms
skull på ljus och värma i dem förlorat.
På norrmännernas enträgna yrkande stiftades också universitetet i
Kristiania 1811, då deras sjelfkänsla redan mognat till behof af någon
sjelf-ständighet och deras fordringar begynnte något gälla i statsskälens vågskål.
Sid. 273. — — som–hvälfde sig kring Sprengtportens
storartade person. Då Sprengtportens äreräddning läg Cygnaeus synnerligen varmt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
