Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller mindre beslägtade poetiska uppfattnings- och
framställningsformer blifvit förbytt, såsom vi nyss uttryckte oss, till
någonting helt annat, än det nu visar sig vara. Det är väl
onekeli-gen en stor merit hos hvilket konststycke som helst, ifall det
påminner om och företer en viss likhet med något annat,
hvilket redan förut råkat tillvinna sig allmänhetens välbehag; men
icke är man derför berättigad att anse såsom oförlåtligt fel hos
nya arbeten bristen på slägttycke med någon annans föregående
produktioner, med hvilka man redan hunnit göra sig så
förtrolig, att man nästan räknar dem liksom till sin egen familj. Ej
är det dessutom så alldeles mycket bevändt med nya titlar på
gamla oförbättrade upplagor eller med nyglänsande medaljer,
slafviskt utpräglade i förslitna, föråldrade former. Man talar
ju om nyhetens behag. Förslår redan egenskapen af att endast
vara ny till att åt en förr osedd sak gifva ett visst behag,
huru mycket högre måste ej detta vara, om till den blott
relativa, ofta nog tvetydiga förtjensten af nyhet kommer ett tinget
sjelft inneboende eget behag; en förmåga att väcka intresse,
icke såsom det till tiden första, till slaget enda, utan såsom
det der visar sig väl värdigt att i kedjan af tingen intaga en
plats, hvarest man nu varsnar, att ett tomrum dittills väntande
gapat.
Och en sådan behaglig företeelse, såväl genom sin nyhet
som giltigheten af sina anspråk att få intaga ett märkvärdigt
rum ibland det, hvilket förefunnits förut, är denne Kullervo.
Men likväl är det ej utan, att icke en viss nyans af hemskhet
blandar sig i dess behag. Tanken på den första varelsen i sin
sort, liksom den på den sista dylika, känner sig genombäfvad
af en sällsam darrning. Allt lefvande i verlden söker ju och
vill närma sig till en like, och dens lott, som i vida rymder
söker en sådan förgäfves, tyckes nära nog ryslig. Men den
lotten är ock stor, ifall det oförlikneliga är så stort, som
Kullervo-dikten i sitt slag är det. Dessa fjällar, hvilka lyfta upp
hvarandra, ända tills de hinna ofvan skyarne, imponera väl genom
sina massor på den i dalarna förlorades undran. Men klippan,
som stiger ensam lika högt som de andra alla genom gemen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
