Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om .Klgnkyttarnt“ crA „Hanna’\
169
ger nödvändigt måste vara lyrisk, Runeberg episkt-idyllisk,
Béranger hednisk, Runeberg kristlig, att teckningen af de
menskliga förhållandena måste vara öfvervägande hos den förre,
målningen af naturen deremot hos den senare. Icke så som skulle
herr Runeberg ej kunna läsa äfven de stora, eviga
,,hiero-glyferna1’ uti menniskans hjerta. Tvärtom tränger hans öga djupt
också i meningen af dessa heliga, förunderliga bilder — eller det
ser fastmera ut, som om hans blick komme inifrån folkets eget
hjerta: så ser han med dess egna ögon föremålen rundt
omkring. lian ser dem liksom landtmannen utanför sin koja
betraktar de tegar, livilka omgifva densamma, sjelf stående i
medelpunkten af de tusen gånger redan besedda:, medan främlingen
endast från den stora stråkvägen ensidigt och flyktigt bekikar
samma föremål, färdig likväl att full af anspråk genast för livar
och en, som ger sig tålamod att höra derpå, uti långtrådiga
^Impressions71 och ^Souvenirs’1 lemna en detaljerad beskrifning
öfver nejder, dem han vid detta, ytliga, första påseende trodde
sig ha lärt känna bättre än deras egna inbyggare. Kanske
visar sig likväl herr Runebergs stora förmåga att försätta sig uti
sjelfva folkets egna lilge klarast, då han låter det ur dess egen
synpunkt betrakta föremål, hvarpå det ej har rätt reda. Min
tanke sväfvar härvid isynnerhet på aden aktade tiggaren Arons11
framställning 0111 sina missöden under den vådliga promenaden
till staden. Något mästerligare teoknadt i detta hänseende har
jag aldrig skådat.
Men herr Runebergs starkaste sida är likväl obestridligen
hans förtrolighet med det, som de Heste, sä mycket i deras
förmåga står, söka att dräpa — med det de kalla den döda
naturen. Uti den är han mera hemmastadd än troligen någon bland
de skalder, som nu för tiden bruka det svenska tungomålet —
0111 icke möjligen aTörnrosons boks" förvånande mästare
undantagen — bland livilka man någon gång kunde tro, att en eller
annan studerat denna all verldenes ahna mater, icke famnad
af dess egna armar, utan antingen alls icke eller ur fysiken,
eller ur sina trånga kamrars vindsfönster, eller på sin höjd
under en snabbfotad (här menas ej deras egna, men skjutshästar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
