Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kar hon midt för våra deraf stötta ögon yttermera sin myndighet
till att kommendera fram, midsommartiden, hela stjemehären för
att med densamma anställa för tillfället lämpliga manövrar och
stor parad, ehuru föga väl vald mötesterminen för detta detache-
■ lU
ment af den lysande och kallblodiga norra arméen måste
medges vara. Emedan det är just hon, som sist talar till oss,
känner man sig väl i början böjd att tro, (Jet alla påståenden om
motsatson, ända ifrån Taciti: c,extremus cadentis jam solis
fulgor in ortus edurat adeo clarus, ut sidera hebetet“ ända
till den, af en recensent i Svenska Literatur Föreningens
Tidning oändeligen belefvadt citerade gamla almanakan, ej äro så
alldeles säkra på sin sak — ja att sjelfva naturen kunde
under sitt högtids sus och dus ha misstagit sig en smula, då den
lefver i mörker i detta hänseende. Snart inser man dock, att
den ej gör det nu mer än annars heller, och följande troget
denna ledstjerna, undviker äfven Runeberg att låta missleda sig
hvad hennes sanning beträttår. Vill man för öfrigt ha en
åskådlig bild af skilnaden mellan att, som man säger, fela mot
kostymen och att samvetsgrannt hålla sig till den, är tillfället
nära för handen, ifall man endast jemför den, enligt det vanliga,
lätta maneret idealiserade Hanna, som möter oss på vignetten
framför dikten och samma person, sådan bon af skalden blifvit
målad.
Men jag märker, att jag tröttnat vid mina hoppmördande
försök, riktade emot herrarne af kategorin n:o 1, och jag vill
numera anstränga mina sista krafter till fullgörande af samma
vandaliska pligt mot societén n:o 2. Det ligger troligen uti
den oro, som klappar våldsamt i det innersta af vår tid, att
så mången skald ej kan ge sig tid att vänta, tills hans
fantasis skapelser helgjutna skulle brista ut ur hans skakade hjerta
— ty eljest linge han sjelf vänta länge nog, och den läsande
verlden på honom, och denna blefve, åtminstone någon gång,
ej bättre derigenom. Såsom med klockans gjutning lios
Schiller borde väl egenteligen dröjas med sångens, tills man hunnit
bedja fromma böner: men du vet måhända sjelf, min läsare, af
egen erfarenhet, huru det går med bönerna, när tusen känslor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
