Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det stode hvar och en ledamot i vederbörande
trädgårdsmästare-areopag fritt att efter godtycke tillåta endast en eller par arter
blommor, oni iin enligt deras smak aldrig så förträfflig», att der
frodas, ehuru ingalunda vi heller vilja utsträcka denna poetiska
frihet att lefva i dem till kardborrar, »hyoscyamus niger“,
nässlor och enrisbuskar. Men vi kunna icke heller å andra sidan
tveka att föredraga .deu poetiska polyteism, hvars högsta princip
uttalar sig sålunda: ttHvad snillrikt är, är skönt’? framför den
rigida monoteism, som, huru den än må maskera sig, ofta nog
närmar sig till sjelfförgudning, hvilken yttrar sig antingen som
en indisk försänkning i betraktelsen af de (egna) skapade
verken, eller som en israelitisk fanatism, den der vänder sig
förstörande emot allt, som den inbillar sig icke ha fått eller kunna
få borgarerätt uti det förlofvade land, på hvars besittning den
sjelf af Guds nåde erhållit monopolium — ehuru mången
anhängare af det förstnämnda mångguderiet envist kan hylla den
åsigten, att det, som skall sålunda koloniseras i stället för det
förintade, ej förmår göra detsamma så lätt misteligt eller
åtminstone icke helt och hållet öfverttödigt.
Det fanns en tid, då man tyckte sig miirka, att herr
Runeberg, icke åtnöjandc sig att lik Moses med förtjusning från
höjden betrakta det sköna land, som tedde sig för hans anande
blickar, kände sig företrädesvis kallad att lik Josua draga ner
pä slättmarken för att hugga till hvad helst han derstädes kunde
öfverkomma. Det var i den tiden, då han med sitt
morgon-bladstabernakel framför sig drog ut i härnad emot de då
»gällande’3 svenska literaturens drottar, ensam förglömmande, att
heroernes tider äro hädangångna som de sjelfve, att ingen, hur
stark han än må vara, munera allena rinner slagtningar och
stormar de fästen, i hvilka folken förvara det, de akta heligast,
att konungarne sjelfve kunna endast, hvad folket kan. Man
bedömde då hans kritiska bragder olika, hänförande honom
vanligen allt efter de olika analogier, som lågo hvar och en
närmast, till någon af Thorilds trenne beryktade kategorier: rytare,
grinare eller fånar, någon gång tagande af egna
bevekelsegrun-der till handlingar anledning till misstanke om lika egoistiska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
