Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af endast sekundär betydelse för dikten kan ändock
fänrikens personliga uppträdande deri vara. Men karakteristiskt
för den i Sägnerna radande andan är det, att skalden, sättande
sig på fänrikens halmbädd, låter denne ringa man af folket
sitta till doms öfver hög och låg, öfver ära och förnedring.
Vo.c populi kan väl mången gång för stunden vara, äfven den,
ett munväder blott, som skiljer sig från andra af sorten endast
derigenom, att det stiger upp ur en oceans gap. Men i folkets
yttersta dom ligger likväl någonting stort och fruktansvärdt;
och ve den, som deraf föses bort bland getterna! Det blir ej
så lätt ens för sjelfva historien att frälsa honom ur den skocken,
äfven om han utan skuld kastats dit. Derför är det en stor
lycka, att protokollet öfver fänrikens domslut föres af ädel
hand. Ifall denna ej ledts af adel i sinnet och kärlek i
bjer-tat, hade det varit en verklig national-olycka, hvad drag af geni
hon iin skulle lemnat efter sin flammande fart. Att hon,
undvikande den frestelse, som all makt sluter inom sig, aldrig
åtminstone afsigtligt missbrukat sin, skänker henne ingalunda det
minsta bland hennes anspråk på berömmelse och aktning.
Redan tidigare påpekades såsom stor förtjenst hos Sägnernas skald,
att han ej låtit förleda sig till att utdela pris åt någon deraf
oförtjent För hans sinnelag var väl frestelsen att brännmärka
någon med oförtjent vanära — hvarpå ofvanstående ord närmast
syfta — ändock vida mindre vådlig.
Då fråga är om frestelser till missbi uk af sin makt. dem
skalden manligen motstår, må här ännu omnämnas en, för
hvilken detta tidehvarfs författare, mer än någonsin kanske förr
varit fallet, pläga gifva vika. Mellan den i Finlands
literatur-historia oförgätliga stund, då första samlingen af Sägnerna
öfver-lemnades åt allmänheten, och tiden för den senares
framträdande förgingo runda tolf år. Man trodde sig redan tidigt ha
anledning att hoppas på fortsättning, och ej ensamt Finland
längtade efter denna såsom hjorten efter den läskande källan.
Troligen önskade ingen högre än skalden sjelf att ej göra denna
väntan genom dess långvarighet alltför plågsam. Äfven rent
materiela omständigheter, hvilka nu för tiden så ofta tillvälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
