Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningarna sedermera artat sig, sedan de uppfostrats af tvänne
detta tidekvarfs största skalder.
Man erinre sig Victor Hugos förfarande t. ex. i ttMarion
de rOrme" och framför allt i ^Lucretia Borgia71, der metoden är
stegrad till sin yttersta spets. Tyckes det då ej, såsom hade
undseendet med menniskornas svagheter och skröplighet, hvilket
har sin grund i känslan deraf, att sådant hos dem är ett
ohjelp-ligt slägtfel, urartat till en tolerans, nästan glömsk af den
skarp-synthet, hvarmed menskiigheten bestraffades redan vid syndafallet:
förmågan att skilja emellan godt och ondt? Obilligt vore väl
ändock påståendet, att Victor Hngo icke lika väl som någon annan
insåge det afskyvärda i Lucretias själsriktning och handlingssätt
i allmänhet. Icke heller framställer han sin hjeltinna såsom ett
dygdemönster, värdt att efterföljas, såsom Macchiavelli i sin
ttPrincipefl framställer hennes broder, den diaboliske Cesare Borgia,
ader Virtuos des Verbrechens", såsom mönster för italiensk
politik. Men nekas kan å andra sidan ej, att Lucretias
skandalösa personlighet inger skalden ett tragiskt intresse, som man
vore frestad att beteckna såsom oanständigt: och värst är, att
han tager den halft djuriska instinkten af hennes passionerade
moderskärlek såsom full ersättning, icke för hennes fel, utan för
hennes brott. Sådant skulle Shakespeares djupa sedliga känsla
aldrig tillåtit honom, ehuruväl han ej anser sig för god, eller
rättare sagdt han är tillräckligt god att låta ett försonande sken
falla på sjelfva Macbeth, sjelfva Othello. Och, om möjligt, hade
Runeberg än mindre kunnat förmå sig till dylika poetiska
eftergifter, på bekostnad af sedlighetens fordringar, för Lucretias
djefvnlskaper. Det är sannolikt ännu mera denna sedliga
antagonism än den estetiska, som föranledde honom fordomdags att
med förbiseende af dramats många poetiska förtjenster med
ytterlig stränghet nagelfara med detta stycke af den i alla fall så
storartade skalden. — Såsom bevis uppå den säkra takt, hvaraf
den sedliga känslan i Sägnerna ledes, må här åberopas
framställningen af aDe två Dragonerne". Stycket är bygdt på
afund-sjukans lumpna grund, och det förstås af sig sjelft, att ett
sådant motiv ej egnar sig för en allvarsam poetisk behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
