Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ära i att hata mycket. Humorn söker ej sin egen ära; me n
skulle den det göra, satte den sin ära i att älska mycket och
att icke tro sig alls bättre än t,den der publikanen”. Detta är
i allmänhet karakteren af Fänrik Ståls humor. Då han i sina
^marknadsminnen” säger sig hafva varit en af t granadörens sort”
och vidare utlåter sig så:
„Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså:
Kännast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag
Några trasigt kliidda pojkar och en glad student och jag",
är det sannerligen ej för att njuta af den känsla, hans
öfverlägsenhet inger honom, som han derom erinrar. Hur annorlunda
skulle ej samma beskrifning taga sig ut i satirens högfärdiga mun,
utan att knappt ett enda ord behöfde förändras utom det,
åtminstone här, så blygsamma jag\
Dessa knapphändiga antydningar torde på detta ställe
förslå, sedan de tjenat till belysande af tidigare, spridda yttranden
i samma syftning. De borde derjemte kunna begagnas såsom
grundval för tillämpningar, dem en specielare granskning af
åtskilliga, hvar för sig betraktade ^Sägner” skall framkalla.
Med anledning af livad senast yttrades angående Sägnernas
metod att låta de menskliga svagheterna stå „i förtroligt lag”
tillsammans med de egenskaper, som åt de framställda gestalterna
skänkte det ädlaste menniskovärde, har man kanske erinrat sig
ett märkvärdigt fenomen i den moderna litera turen, hvilket tyckes
erbjuda i ögonen fallande analogier med det påpekade
förhållandet. Det är isynnerhet Victor Hugos dramer, som gifva tillfällen
till uppdragandet af dylika paralleler, ehuru det i dem uppställda
exemplet på många håll lockat till efterföljd. Utan orättvisa kan
väl ej heller förnekas, att grundittotivet för såväl Hugos som
Sägnernas förfarande ytterst härflyter från samma källa: en human
böjelse att icke framställa det, som gått förloradt eller varit
nära att det göra i verkligheten, äfven lika förtappadt i och för
poesin. Men oaktadt denna förvandtskap i afseende å upphofvet,
hvilken skilnad i sätten, hvarpå de ursprungligen beslägtade åskåd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
