Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad som redan pag. 248 af denna skrift yttrades angående det
inflytande, Homerus utöfvat på Runebergs poetiska utveckling
och riktning, gäller om möjligt ännu fullständigare ä afseende å
de grekiska tragikernes förhällande till „ Fänrik Stals Sägner”.
Men det oaktadt synes det författaren otvifvelaktigt, att ett visst
förhållande dem emellan verkligen eger rum. Och det är för
honom af synnerlig vigt att kunna leda detta i bevis. Ty
föranleddes förutsättningen om den inverkan, de gamla tragödernas
ande utöfvat på Sägnerna, endast af misstag, kantrar ohjelpligen
ett hland de hufvudsakligaste resultater, till hvilka våra
betraktelser skulle leda.
En af de åsigter angående Sägnernas beskaffenhet, hvarom
författaren med största bestämdhet yttrat sig i det föregående
var den, att en lutning snarare åt det dramatiska än åt det
episka hållet kunde i Sägnerna varseblifvas. Men å andra sidan
medgafs det äfven, att, huru skarpt tecknade än karakterc-rna
träda fram för hvarje blick, någon egentlig utveckling, sådan
den moderna tragedin det ovilkorligen fordrar af desamma, föga
i Sägnerna varseblifves Man erinre sig ånyo de högsta exemplen,
som i den vägen kunna åberopas: Shakespeares Othello och
Macbeth, hvilka redan en gång förr i denna skrift blifvit
omnämnda. Väl träda dessa tragiska hjeltar redan från första stund
emot oss på samma grund, hvarur hela deras olycksöde efterhand
utvecklas. Ty de bära denna tragiska grund inom sig sjelfva:
deras egen sinnesstämning, karaktersriktning är det öde, som
under och genom konflikternas tumult steg för steg förer dem
till undergången. Men ehuru de icke kunna egentligen sägas
hafva blifvit till sitt grundväsende förändrade genom de stötar,
som manat fram de slumrande demonerna i deras inre, huru
annorlunda visa sig likväl de tragiska giganterne under de första
ögonblicken, då både Othello och Macbeth ännu tyckas ega nog
kraft att trotsa allt, emot hvad de äro vordne, sedan allt
sam-mansvurit sig med fienderna i deras egen barm till att förderfva
dem.
Såsom redan blifvit erkändt. förekomma i Sägnerna inga
dylika vulkaniska eruptioner, genom hvilka det i varelsernas in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
