Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helsa Sägnernas smädedikt såsom det mest välgörande
samvets-plåster. Derför har också denna kunga-parodi icke litet
bidragit till Sägnernas popularitet på vissa håll; liksom hvarje
försök att åtminstone göra någon rättvisa åt den olycklige, mot
Finland så synnerligen välvilligt stämde konungen betraktats
der-sammastädes med nära nog lika onådiga blickar som en
förrädisk stämpling emot land och rike. För min ringa del kunde
jag måhända förmås att beundra den stålhandskade konseqvens,
med hvilken skalden, bortkastande alla humana konsiderationer,
höll blott ett enda mål i sigte: det att framställa konung Gustaf
Adolf så löjlig och till skötandet af sitt hvärf så oduglig som
möjligt. Men mig hafva, tyvärr, under en menniskoålder
fortsatta studier i historien gjort oskicklig till att tillbörligt
uppskatta slika framställningar af historiska karakterer, äfven när
dikten åtagit sig att ikläda dem sin drägt. Och jag förstår
dessutom ej, hvarför icke en redlig och trofast man, ehuru han haft
den dumheten att låta föda sig till en plats, för hvilken han ej
passade i stormiga tider, kunde göra anspråk på en skymt af
den försoning, som så rundligen i Sägnerna tillfallit en Sven
Dufva. ehuru dennes impertinens att låta föda sig till menniska
var fullt lika stor, och han i hederlighet alls icke öfverträffade
sin konung. Måhända förmenar skalden, att Gustaf Adolf icke
i verkligheten blifvit så grundligen näpst som Sven Dufva och
derför bör, åtminstone i dikten, betala sin skuld intill sista
skärfven? Ej heller denna åsigt tillåter mig min öfvertygelse
att dela. Ty: das Leben ist der Gttter höchstes nicht — skulle
jag tro.
Jag hoppas, att ej ens en Sven Dufva bland kritiker, ifall
en sådan fenix ännu i våra dagar florerar uti verkligheten,
skall förmå upptäcka i livad nu blifvit sagdt angående den
behandling, Sägnernas mest historiska personlighet rönt, en
motsägelse emot våra pagg. 257—258 anförda dubier. Redan vid
det tillfället anmäldes ju jäf emot diktens oinskränkta
envålds-makt öfver sådana karakterer, på hvilka historien haft tid att
trycka en i hufvudsaken oföränderlig stämpel. Och man torde
dessutom hafva märkt, att det egentligen är från humanitetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
