Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sägens andra rad se uppräknade flere verldshistoriska namn, äu
som sannolikt funnit plats i Runebergs samtliga opera. Men i
sängen äro de dock på den rätta, då namnen åkallas såsom
eviga vittnen till bragder, utförda under samma ttsegersälla fana,
sliten af strider se’n en grånad forntidsdar’1.
Under en hel menniskoålder lågo den björneborgska
marschens heroiska toner förgätna i det land, der de i Döbelns
dagar så ofta hade manat till dödsförakt och seger. Men när
det vaknade nationalmedvetandet kräfde allt flere uttryck för
sina unga känslor, väcktes äfven dessa gamla — och dock evigt
unga toner ar deras långa dvala. Och de födde åt sig ord,
som tolkade deras andemening. De första, som försökte
åstadkomma denna öfversättning, hålla som bäst på att af Sägnernas
förbättrade upplaga utträngas. Skall denna förmå åt sig eröfra
en för tidernas medfart oåtkomlig position? Svaret på frågan
hvilar tillsvidare nppå framtidens ännu orörliga tunga.
Men redan na tro vi ju oss alla veta, att aVårt land“
skall af sina toner bäras genom kommande sekel, oberoende
af framtidens vexlande tycken och nycker. Det var på den
studerande ungdomens majfest 1848, denna Sägens både ord
och musik först invigdes under den ljusa vårhimlen för deras
oförgängliga kall. Och ej klappade ett hjerta då, som icke,
gripet i sitt innersta, aningsfullt fattade, att ett nytt evangelium
var åt finska folket förkunnadt. Ingen tänkte derpå, att den
sängen kunde betraktas såsom en efterklang af ljud, hvilken
brustit ut ur en beslägtad nations af hann och sorg öfverfulla
bröst. Sången var ju vår egen, vår, såsom det land, hvars namn
den lånat. Den uttalade ju de bästa känslor, som utan ord och
utan namn lefde och rörde sig i allas våra hjertan. Det vilda,
hemska, tröstlösa, som kommit till utbrott i ungrarn
Wörösmar-tys qväde, framträdde i aVårt land"’1 fridfullt, lugnt, ljust, såsom
majqvällens himmel, mot hvars hvalf det af tonerna lyftes. Och
om också ett drag af vemod andats deröfver af våren sjelf,
öppnade likväl de sista orden en gränslös klarnande horizont
åt vårt hopp. Vår känsla sårades ej af det opassande, mot
verkligheten svärjande skrytet i en dikt, som skulle tagit till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
