Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grunda sinnets karakterslösa flackhet — hvilken yfves öfver att på
vidden breda nt sin obrutna, stepplika yta — drack den ej sin
märg ur den jord, som hägnande omslöt hans baradom?
Dock äfven andra ännu kraftigare, ännu närmare liggande
väckelser talade tidigt till Wredes unga, sig öppnande hjerta.
Sjelfva det namn, lian bar, betecknade ju äfven så mången bragd,
utöfvad i frid och strid, hvari fäderneslandet älskade sina
skönaste, ädlaste minnen. Huru kunde Henrik Wredes ättling skåda
dennes skugga stiga fram ur sekelgamla traditioners skymning, pekande
på hundra sår, ur hvilka alla blodiga tungor ropade så, att
det hördes öfver tider och länder, om en trohet utan gräns, en
hängifvenhet in i döden för det, hvaråt man en gång egnat sin
tro, utan att lyssna till ropen? Huru kunde han å sitt
sköldemärke skåda bilden af detta dödsoffers af purpurrosor krönta
springare utan att i sitt bröst känna lusten höja sig att handla
herrligt, äfven om det skulle fordras att allt för troget följa dens
efterdöme, som först med sitt blod åt sina afkomlingar köpte
medborgarerätt på Finlands jord? Huru kallt och klokt
miss-undsamheten och hämdgirigheten må söka ställa sina ord för att
fräta bort glausen och värdet af ett skönt, från fäderne ärfdt
namn, kan dock iiigen emottaga något vackrare jordiskt arf.
Ensamt hland alla förtäres det ej af tiden; men växer med den,
ifall ej ättlingens egen duglöshet rifver ner riddarskölden från
den höjd, dit äran lyftat den, och med förskämd anda pustar
rostfläckar, på dess yta. — Skulle väl den ädle ättlingen af
hugstore förfäder vara den ende, hvilken ej ägde rätt att glädja
sig öfver ett namn, vid tanken hvarpå ett helt folk med stolthet
höjer på sig?
Huru oblidkeligt man än må i aflägsna tider och länder
komma att fälla domen öfver en, någon gång möjligen
uppkommande aristokratis anspråk, som — ej i besittning af gods och gård,
utan adel i tankesätt, utan minnen från det förflutna, vegeterande
endast för stunden, vacklande fram, lutad mot nådens
tiggare-staf, prydd af ett sköldemärke, hvilket glänser endast derför,
att det lånat sina bjerta färger från gårdagen — likväl
förmenar förtjensten af ett grannt namn vara en ruudelig ersättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
