Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin röst*, värderade hans redbarhet och duglighet, detta ord
taget i dess högsta betydelse. Men huru mycket ån allt detta
bidrog till Wredes inre lycka, i yttre förhållanden röjde sig
denna föga. Också kunde det knappt annorlunda vara. Och
han sjelf var visserligen minst den man, som velat, äfven om
han det kunnat, utöfva den ofta lumpna konst, som man kallar
konsten att göra lycka. Det är fredliga, af inga djupt gripande,
ovanliga händelser genomkorsade tiders kanske afundsvärda lott,
att menniskor och saker gå långs åt vanans nötta stråt, följande
på hvarandra i den ordning, årens och dagarnes slump dem
kastat. Blott gunstens ännu mäktigare slump, oftast beledsagad af
ljuftblinkande väld, kan här rubba den förstnämnda slumpens
tågordning. Men en sådan Deus ex machina med dess
öfver-raskande ingrepp hade Wrede visserligen lika litet ansett för
en lycka, som det kunde förmodas, att den skulle frestas till
så våldsam ansträngning till hans fördel. Så nådde, efter mer
än elfvaårig tjenstgöring. löjtnantsfullmakten vid andra gardet
på hans dödsbädd en man, hvilken, ifall han under den store
Gustaf Adolfs ögon kämpat i Thorsten Stålhandskes leder,
sannolikt ej allt för länge blifvit lemnad på de lägsta platserna i
dem. Men det är ju endast stridernas hetta, som för dem,
hvilka hvarken ega eller vilja ega annat förord än den egna
förtjenstens, mjukar opp lyckans stelnade leder, så att hon
påskyndar sin styfva gång. Mer än en gång uttalade sig likväl
det förtroende, Wrede åtnjöt ej blott bland sina närmaste
kamrater, men äfven i aflägsnaste nejder. Så har det blifvit mig berättadt
— för berättelsens sannfärdighet kan jag dock ej fullt gå i borgen
“ att Gottlands bevärings fria val åt honom ämnat en
befälhafva-rebefattning vid dess kår. Så hedrande än ett sådant anbud
för honom hade varit, skulle han väl knappt i något fall haft
hjerta att taga afsked från Mälarens mångbesjungna stränder för
att lyssna till det ödsliga dånet ur hafvet, som svallar vid
kusterna af denna ö, hvilken bevakas af hvita kalkberg liksom af
jättevålnader, höljda i fotsid svepning. Likaledes tror man, att
han behedrades med anbudet af en adjutantsbefattning hos H.
K. H. kronprinsen, af hvars synnerliga ynnest han säges hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
