Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
son — lika länge skall äfven hans minne, städse ånyo ur
dvalan väckt, fortlefva bland en evigt ung, för vetandet lågande
skara. Hvem ville ej önska, att äfven den skänk, hvarmed han
ännu i sina sista stunder ibågkom Eder, skall i sin mon bidraga
dertill, att, när Eder efterverld framgent firar sina minnesfester,
den måtte kunna tveka i valet af dag för desamma: att den måtte
hafva varit i tillfälle upptaga i sitt samfund mer än en Calonius,
hvars tända lefnadsljus äfven tändt ett sådant för hela
fäderneslandet.
Men hvad tröst än sådana förhoppningar skänka, gripes
lijertat likväl af djupt vemod, när jag besinnar, att det är
endast minnet af Rabbe Wrede, hans vänner numera ega öfrigt
att älska. Dessa känslor påminna mig om andra, hvilka redan
längesedan uppfyllde sinnet med försmak af den sorg, själens
stämning i denna stund deri gjutit. Hösten, af kuina vindar
buren, hade redan hunnit skrida långt fram öfver norden. Då
kallade mig plötsligt heliga förbindelser från Mälarens strand,
der jag af vänskap mött lefvat några af mitt lifs skönaste
sommarstunder. Med hjertat fullt af månget bekymmer följde jag
den manande stämman. Och i denna afskedsstund från den
herrliga konungastaden öfvergaf mig icke vännen. Stockholm
skymdes redan bortom min stig. Men Wrede gick ännu vid min sida.
Förbi Hagas nyss så undersköna lunder, hvilkas herrlighet nu
låg döende på bäddar af gulnade, fallna löf, sträcktes vår
ödsliga färd. Den förde oss förbi Brunnsvikens af höststormarnas
vingar sargade fjärd, hvilken jag ej långt förut sett hållande
den klara spegeln för jord och himmel. Det mångbesjungna
Fiskartorpet lutade sig sorgligt midt i en bortdöende natur,
likt ett förfallet minnesmärke öfver förgångna bättre tider. Nu
slog afskedets yttersta stund. Då bad mig Wrede teckna några
ord i den bok, han helgat åt vänskapens hågkomster. Men mitt
hjerta var för fullt för att finna det rätta, det, som skulle hafva
uttryckt, hvad det kände. Jag lofvade att t,snart sända honom
några minnesord, efter det vi skiljts åt’’. Detta löfte uppfylldes
dock ej förr än nu. Men, huru sorgligt än sinnet var stämdt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
