Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det ögonblicket, lnrnde jag likväl aldrig ana, att det låg en så
tröstlöst djup andemening deri.
Jag återsåg icke Wrede derefter förr än vid hans sista
sjuksäng. Lifvet och döden hade då allaredan till det mesta
utkämpat sin långvariga strid om honom. Han var nu vorden
dödens säkra lifstidsfånge. Men under skönare gestalt har väl
ännu döden aldrig uppträdt, än då den steg fram för att
bortföra detta sitt byte. Den eld, som förtärde hans inre, hade
gjort hans herrliga gestalt liksom genomskinlig, så att man tyckte
sig se flamman glöda genom det skira täckelset. Hur mången
har ej gått sin verld igenom utan att under hela sitt lif
till-sammantaget känna så mycket lif som denne man i de stunder,
då han redan hörde döden med stora steg nalkas. Med mera
öppna ögon möttes också den avensterhändta" guden ännu aldrig
af någon hjelte i stridens hetta än nu under detta skenbara
stillestånd. Wrede, hvilken ej egde mer än några dagar qvar,
tycktes ännu besitta själens krafter för ett århundrade. Uti
detta hjerta, som kort derefter för alltid kyldes, brann en
entusiasm, en kärlek till allt ädelt och skönt på jorden, som
kunnat göra ett helt land lyckligt, om de fått strömma ut deröfver.
Det har sin egna, fastän hemska tjusningskraft att stå vid
sidan af en sådan nära rågranne till dödens rike. Med hvilken
stor blick ser ej han så väl mot det kommande — och detta
icke genomkor.;adt af det jordiska hoppets bländsken och
kornblixtar, men belyst af helt andra förhoppningars glans — som
på det förflutna! Han synes ju så afundsvärdt säker, så
oåtkomlig för vansklighetens vanliga skiften, der dennas spira
ligger redan till hälften i spillror, bruten af den stundande
evighetens. Hvad har väl den att af ödets nycker befara, som
tagits under dödens egen oåtkomliga värjo? Hvad angå honom
dessa små försigtighetsmått, med hvilka det arma lifvet måste
kringhvärfva sig? Hvad bekymra honom de små konstgrepp, med
hvilka ögonblickets slaf i svaga stunder försöker att vilseleda
sig sjelf och andra! Täckelset är nu mera sönderrifvet, och
menniskan står sådan hon är, och ser äfven andra i samma da-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
