Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger — ehuru dock helst förlåtande, uti återskenet af den eviga
Förbarmarens barmhertighet.
Väl voro Wredes omdömen om andra, också nu, någon
gång de af en man, som anser sig berättigad att fordra icke
så litet af dem — men ingalunda blott af dem — utan främst
äfven af sig sjelf. Öfvertygelsen om egen förträfflighet och
försäkringen derom af någon syntes honom nu mer än någonsin en
nog vansklig ersättning för verklig besittning deraf. Men
oändligt fjerran låg från honom nu som alltid det slag af ensidighet,
som skulle hafva öfvertygat honom derom, att det sämsta
predikat, man kan tillägga någon förtjenst, är det, att — den
tillhör en annan. Lika främmande rar för honom ändock denna
fanatiska ifver, som vill gifva sig utseende af att uppsluka sitt
eget menniskovärde och gerna skulle gälla såsom ett
miniatyrporträtt af blygsamheten, men i hemlighet hoppas att medels
sin öfverdrift förmå andra att af medlidande återge förstoradt
det, man tyckes hafva all möda osparad att förringa. Att
förtala sig sjelf syntes Wrede en ännu sämre fallenhet, om
möjligt, än att förtala andra, emedan torstnämda slag af smädelse i
de flesta fall torde vara ändå oärligare menad än det senare.
Men ehuru dödens lyftade lia kastade sina långa skuggor öfver
verlden, som tycktes ha bordt ännu ligga kring honom i lifvets
skönaste middagsglans, visade sig föremålen för Wredes blick
ingalunda likt det snöfält, hvarpå de aflöfvade trädens torra
grenar måla i svart sina vissnade kransar. Och huru ofta se vi
andra ej allt ungefär i sådan skugga, så snart en oväntad
sakernas utgång undanskymt ett enda föremål, hvilket. vi
inbillade oss vara den grundval, hvarpå vår sällhet allenast kunde
byggas!
Men kring Wrede hade, då jag återsåg honom, en sval
frid med den yttre verlden lägrat sig: Han var nyss
återkommen från en fård, hvartill han samlat återstoden af sina
krafter, för att taga det sista afskedet från den, hvilken genom så väl
blodsband som sinnelag stod honom närmast på jorden, och den
han — skall jag säga fruktade eller hoppades — skulle snart
följa sig derifrån. Hans räkning här nere var nu uppgjord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
