Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på den församlade skaran, der han känner till namn och lynne
hvarenda. Han ser de gamla, dem han i mången tung tid,
vandrande vid deras sida, gifvit stöd, och hvilka grånat jemte honom
och nu luta sig nedåt mot bädden, som der ute snart väntar
dem. Han ser den ungdom, i hvars kärleksfulla, alla på honom
riktade blickar med eldsdrag står skrifvet, hvad han genom lära
och efterdöme för dem varit. Han ser de haft slumrande
barnen, dem han välsignande tagit opp i sin famn och han ser
frid, välsignelse och glada förhoppningar hvila öfver den
endräg-tiga församlingen. Har dn en gång i ditt lif sett en sådan
syn, så bor den ock oförgänglig i ditt hjerta, och då har
du ock en ovansklig bild i din sjill af Porthan vid lifvets
gräns seende ut åt sitt finska fädernesland. Ej under då,
att, när ett sådant lif var slutadt, Porthans störste lärjunge
sjöng:
Han är ej mer vår vätt, vär far,
Vårt ljus, värt stöd, vår ära.
ifen hans namn till sena dar
Sanningen skall bära.
Det klappade då ej ett finskt hjerta i den barm, hvari
denna sång icke funnit en återkling.
En menskoålder har skridit fram öfver hans graf; ett nytt
slägte har derpå växt opp. Det har vant sig vid att pröfva
allt, att oftast strängt gå till doms. Men Porthans ära har
vunnit på pröfningen. Den måste vara bergfast, denna ära.
Den gränslösaste förstöring har härjande gått öfver allt,
som af förstöring kunde drabbas bland det, hvaråt Porthan
helgat sin mest brinnande, sin ihärdigaste kärlek. Men
verkningarna af hans bemödanden klappa oåtkomliga i tusende hjertan.
Den måste ha varit stor, den kraft, som verkade sådant.
En forntida författare håller det för ett godt tecken, att
någon fattat tycke för den man, som Rom tacksamt kallade
fäderneslandets fader. Jag befarar ej, att det skall misstydas, då
jag yrkar, att detsamma gäller om vårt fäderneslands store
lärare. Såsom man tror, att himlakroppar, hvilkas ljuskälla ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
