Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kondoren i sin djerfvaste flygt hafva ju intet, jemförligt med
styrkan, herrligheten, flygten af menniskoanden, som ofjettrad
af tiden och rummet förmår med oändlig frihet i valet heinta
opp föremålet för sin sorg — ehuru det i lifvets strid fallit
långt bort i nejder, dit den sörjandes arm eller öga icke
kunna nå — och trycka det till sitt hjerta så troget och fast,
att ingen det närvarande ögonblickets nära fröjd, äfven om den
strålade ur den älskades ljufva öga, ur den yppigaste natur, ur
den hugneligaste enskilda lycka, mäktar tränga mellan detta
ditt hjerta och denna din sorg. Intet blodsband brast, då den
hängångne nederföll i grafven; ty intet sådant förenade dig med
honom. Och likväl är din sorg djup, som om den, hvilken en
gång burits vid samma modershjerta som du sjelf, hade blifvit
ryckt ifrån dig. Intet stöd, mot hvilket du behöfde luta i dag
eller i en framtid din svigtande kraft, har nedsjunkit vid din
sida; och du känner likväl din kraft att handla förlamad, som
om en sena brustit i din arm. Ingen för dig personligen kär
förhoppning har den bortgångne tagit med sig i den natt, dit han
gått; men ditt fosterland har mistat en sådan, och din sorg
låter dig nu, såsom din glädje annars, känna, att du ej har rätt
att stå och falla för egen inskränkt räkning utan med det, som
skänkte dig ej blott ditt vanskliga, lekamliga lif, utan i dig
väckte, fostrade, utbildade din andes högre lif, resultatet af
förgångna århundradens ansträngning och kamp för sanning och
ljus, till hvars arfsrätt du utan din förskyllan föddes. Din sorg
följer ej instinktlikt till grafven blott en verklighet, såsom äfven
blomman sörjande nedböjer sitt hufvud, då qvällsolens strålar
kyssa sitt afsked på dess förbleknande kind; såsom djuret, då
det förlorat sitt foster eller sin välgörare. Din sorg flyr hän
öfver grafvens gränser. Din tanke spanar oroligt efter
möjligheter, som kunnat verkliggöras, ifall denna graf ej öppnats så
tidigt. Din sorg är ej ensamt känslans medvetslösa, den du
delar med blomman och djuret; din är den medvetna, förnuftiga
menniskotankens, som förmår se klar dager, der känslan ser
intet mer. Mellan de enkla rader, i hvilka du läser, att Johan
Robert Tengström stilla afled i sitt tjugufemte lefr.adsår, läser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
