Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 >
Robert Tongsiröm.
ansträngningen ännu qvarlemnat i oss lust och tid till en så
tom njutning som inbillskhetens.
Visst är i alla fall, att Tengström icke skulle varit den
högsinnta yngling, såsom hvilken hans personlighet lifiigen står
för mitt minne, ifall han någonsin fått infallet att förliäfva sig
eller ens utbilda till öfverlagdt medvetande besittningen af nyss
antydda lyckans håfvor, som väckte hos dem, hvilka i honom
varsnade dessa, så glada, så rättvisa förhoppningar. Och kunde
väl något sådant falla honom in? Kunde han väl yfvas öfver,
att han värmts till lif af en huld, älskelig moders hjerta, vid
hvilket han insög kärlek och hängifvenhet för allt ädelt och
godt, för allt skönt och stort; en kärlek och hängifvenhet, som
hon lemnade barnet i arf, då hon sjelf, tidigt såsom han,
flyttade bort till en bättre verld, alltför snart mognad för denna?
Eller deröfver, att han i det namn, han bar, emottagit den
närmaste, den mest lifvande uppmaning, som honom i vårt land
gifvas kunde, till rastlös arbetsdrift och förnuftig användning
utaf tiden, utan hvilka äfven de herrligaste anlag så föga förslå
att föra menniskan fram, ifall hon ställt sitt mål längre än vid
den flyende dagens qväll? Eller öfver denna, särdeles bland oss,
nästan exempellösa, de yttre omständigheternas ynnest att ifrån
begynnelsen till slutet kunna sträfva upp till vetandets fria
rymder utan att känna sin fot vid hvarje steg förtröttas,
förhindras och bortglida under maktlösa försök att i materielt
hänseende hålla sig uppe; och utan att känna sin själ, stadd i
fåfäng kamp mot brist och försakelse, antingen förhårdna till
den trotsiga sträfhet, som styfnar till kännetecken på desse
triumfatorer öfver nöden, hvilka anse sig skyldige att i
hvar-enda åtbörd tillkännage, att de hafva endast sig sjelf att tacka
för allt; eller försmälta till den nerflösa sjelfförnekningen hos dem,
som tycka sig begå en grof otacksamhet mot menskligheten,
hvilken ändå låtit dem åtminstone lefva, ifall de sknlle tilltro sig
att ett ögonblick kunna stå upprätta af egen kraft och för egen
räkning? Eller öfver den plan för lifvets studier, som han
mottog färdig ifrån den bepröfvade, fasta, faderliga hand,
hvilken sträcktes ut till hans ledning redan vid haus första blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
