Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej längesedan samlade oss smärtan öfver en gemensam
förlust kring ett trångt, åt förgängelsen invigdt rum, hvilket i den
stunden döptes med ett oförgängligt namn, såsom stället, hvarpå
en hjelte stupat, ehuru dittills förbisedt och namnlöst, af den
herrliges undergång öfverantvardas åt ett ovanskligt minnes vård.
Det var Johan Jacob Nervänders öppna graf. Ifrån dess
mörker lyftade religionen våra dystra blickar uppåt till omätliga
rymder, der det eviga ljuset firar sina segrar utan föregången
strid, och tolkade sitt mystiska hopp om en uevig frid11.
Sången, detta immaterielaste, djupaste uttryck för menniskans sorg,
hvilket inga tårar behöfver till att gråta ut sin smärta, icke
ens vingar för att höja sig upp, sväfvade i stilla vemod öfver
den frusna marken och öfver våra sinnen, stela asom furan, då
yxan dånat vid roten,11 och grät i milda melodier fram de
känslor, som under dem smälte i våra hjertan.
Men då sången dog bort, förklingande i den öde rymden,
öfverlemnades uttolkningen af dessa känslor åt vinden, som
käns-lolös och kylig hven genom den alltmera mörknande qvällens
tystnad, och åt mullen, som fallande från vänliga händer bar
hän sista afskedshelsningen till den bortryckte vännens stoft.
Ej ens en sådan hade jag då kraft att hembära honom, der jag
stod nedtryckt, kufvad af dödens allsmäktighet, såsom jag dittills
varit det endast en enda gång uti mitt lif. Och min sorg,
omätlig och liafsdjnp, lyssnande endast till sin egen röst. kunde blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
