Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Honom dä jag stöda får.
Sedan — när ur tnsen munnar
Ryktet högt Hans lof förkunnar —
Gömd och glömd jag gema står.u
Att den tydning — för öfrigt liitt i ögonen fallande — jag
gifvit åt andemeningen af detta herrliga stycke, är den, som
äfven af Nervander sjelf erkändes såsom den rätta, vet jag af
säkraste hand. Då han en qväll uppkastade en af dessa
framtidsplaner, på hvilka hans uppfinningsförmåga var så outtömmelig,
för någon, jag minnes nu ej mer rätt hvilken gryende celebritet,
på hvars långsamt framskridande spår han trodde sig hafva
kommit, afbröts han af en vän med inkastet: äfven denne skall
således hafva den talande stenen i Mekka till tröskel för att
från landsvägen komma in i ärones tempel. Nervander tystnade
härvid. Men efter en stund återtog han: ttdet gick igenom mig
en rysning öfver, att Du genomskådat min mening med det der
stycket”. Det var ej första gången han blifvit genomskådad ända i
sitt innersta af samma vän. Men mindre än mången trott, ja,
kanske tror ännu, behöfde han rysa deröfver. Ty oftast vann
Nervander, åtminstone förlorade han nästan aldrig något derpå.
Måhända öfverskattade Nervander stundom det inflytande,
han mente sig hafva ntöfvat på de personers öde, utveckling,
framgång, för hvilka han intresserade sig i öfvertygelse derom,
att de förtjenade att en gång omfattas af hela sitt lands intresse.
Men pröfve sig ej blott de bland Nervänders egentliga jemnårige,
utan äfven de bland yngre män, vid hvilkas sträfvande, af hvad
slag det än må hafva varit, fosterlandet fästat någon
uppmärksamhet och hopp, pröfve de nu sina hjertan uppå Nervänders
döda mull, Iivari egoismens alla inkast tigande sjunka neder.
Och få, kanske ingen bland dem alla, skola vilja eller kunna
förneka, att Nervänders hand sträcktes till dem varm, att hans
röst nådde vänlig, uppmuntrande, rådgifvande tidigt, medan de
voro ovanast att förnimma ett tecken, ett ljud af erkännande
och sympati, det vili säga i den tid, då de mest voro i behof
af dessa för att icke vilsegå eller misströsta. Endast personliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
