Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närheten af de bjertan, som slogo ut mot honom med
mensklig-hetens mildaste, heligaste känslor.
Och så brydsamma följder, de omständigheter, om hvilka nyss
varit fråga, än kunnat hafva haft för Nervander personligen, har
jag skäl att tro, att de i alla fall ländt till stor båtnad för hans
fosterland. Nödvändigheten band honom för lifvet vid detta,
liksom grafven nu binder honom för alltid dervid. Det är fara
värdt, att, ifall Nervander i sin ungdom varit fri från alla band
såsom fogeln i skogen, hans utåtsträfvande själ, hans behof af
fritt och vidt spelrum för utvecklingen af de brusande
ungdomskrafterna jagat honom vid första tryckande känsla af kyla,
liksom flyttfogeln, hän öfver hemlandets trånga gränser, men utan
att, liksom denna, någonsin mera kallas af hemlängtan dit
tillbaka. Och till och med för Nervander sjelf anser jag det hafva
varit en lycka i all olycka, att hans missöde fästade honom
oåterkalleligt vid det land, från hvilket känslan af frihet — från
de antydda trådarna skulle kastat honom bort. Yäl skulle han,
hvarhelst han ock uppträdt, alltid framstått såsom en
öfverläg-sen personlighet; väl skulle hans snille utöfvat ett betydande
inflytande på dagens frågor och på opinionens lösning af dessa.
Men enligt all sannolikhet sknlle han, ifall han på främmande
botten störtat sig in i för honom främmande förhållanden,
verkat endast för — dagen. Och för hans fädernesland hade i
alla fall frukterna af denna verksamhet varit så godt som
förlorade, äfven om detta haft att skryta öfver en landsmans namn,
hvilket af tusen tungor burits med egen klang öfver vida
rymder. Det vissaste af allt är likväl det, att Nervander ej
under sådana förhållanden kunnat gifva åt sitt namn den klang,
hvarmed det nu återljuder från djupet af mer än en
vetenskaplig frågas lösning. Äfven menniskoanden, också den starkaste,
behöfver såsom mytens jätte, på det att dess krafter ej måtte
dunsta bort och förrinna i den öde rymden, ofta under lifvets
strider luta sig nära den jord, hvarifråu ensamt en upplifvande
kraft kan återströmma i den afmattade. Och denna styrka
bringande jord är ingen annan än fosterjordens egen, äfven om den
såsom vår skulle fjettras rid polens eviga isar. Bortryckt från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
