Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folk, som harmades öfver deras ohemula närgångenhet, hvilka
icke föredrogo att med korslagda hiinder låta „blixtcn slå ihjäl
sig.” Så otroligt det än är, tros det dock, att man likaledes
stundom sett litet snedt på Nervander, för det han ej med
ödmjukt nederböjdt hufvud och tillbörlig devotion, med öppna ögon
störtade sig i det svalg, som alltmera vidgades kring den ^lippas*
fot, hvilken fann sin ro uti att se den kämpande gå under. Och
jag medgifver, att ett ögonblick funnits i mitt lif, då jag tyckt så
med. Må det vara mig tillåtet att förtälja sagan om det
ögonblicket.
Jag hade besökt den dystraste kyrkogård för icke blott
menniskoverkens, men sjelfva naturens herrlighet, hvarpå
förgängelsen någonstädes i verlden firar sina segrar, förhöjda än
mer genom kontrasten af närbelägna nejder, på hvilka lifvet och
konsten triumfera i ovansklig ungdomskraft. Sjelfva Pompejis
döda, från sin tvåtusenåriga graf frambesvurna stad förlorade
sitt förfärligt hemska, vålnadslika uttryck vid jemförelsen med
det stället, livaröfver ej en vulkan, men afgrunden sjelf tycktes
hafva utpustat sin härjande anda. Tv det var den af
Sybariter-ne åt Poseidon helgade tempelstaden, som en gång stor och
praktfull genomströmmats af rikedom och yppighet och
vällustiga känslor och välluktande rosenångor. Men redan
längesedan hade allt — allt detta böjt sig till jorden under en
alls-mäktig förvandling. Sjelfva det om friska hafsvindar påminnande
namnet Poseidonia hade nödgats gifva vika för det af Pastum,
erinrande om pest, död, torrutnelse. Från den i gyttja
till-bakasjunkna stranden, från de i moras förtvinande bäckarna
fläktade ej numera såsom fordomdags lif och helsa kring
nejden: för den mefitiska andedrägt, hvilken de, sjelfva liksom
döende, drogo, skyggade lifvet förfäradt tillbaka, ifall ej dess
flykt hämmades af döden. Der sybaritiskt veka cittror
fram-suckat ljufva, lättstillade qval mellan yppiga rosenhäckar,
slingrade sig giftigt hväsande ormar och ödlor genom förtrånande
krypväxter. I basilikan, hvarest grekisk vishet tolkat milda
lagar, röt höststormen i bister häftighet lik en despot, der han
bland böjda barbarer skipar den rätt, han stiftat för ögonblicket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
